— Sätt er nu. Jag äter inte upp någon.
Erik lutade sig över bordet och tog varsamt men bestämt tallriken ur Margaretas händer.
— Margareta. Gå härifrån. Snälla.
— Har du blivit fullständigt galen? flämtade hon. — Så där beter man sig inte! Jag kom faktiskt för att gratulera!
— Var är presenten?
— Vad sa du?
— Presenten, upprepade Erik med samma lugna röst. — Folk som kommer för att fira någon brukar ha med sig något mer än klagomål. Jag har inte ens sett ett kort.
— Hur vågar du tala så till mig! Jag har uppfostrat dig!
— Ni överlevde mig, sade han. — Det är inte riktigt samma gren.
Gästerna hade omärkligt dragit sig bakåt mot väggen, som publik på första raden när man inser att något snart kan stänka.
— Låt din fru säga det själv! skrek Margareta gällt. — Det är hennes dag! Jag vill höra det från henne! Hon kan komma ut och se mig i ögonen!
— Jag är hennes man. Och jag säger: gå. Betrakta det som officiellt meddelat, uppläst från talarstol och inspelat för protokollet.
— Jag går ingenstans! Hon högg tag i salladsskålen och drog den närmare sig. — Oförskämda människa! Jag är hennes mor!
— Ni gratulerade henne redan klockan elva i telefon, sade Erik. — Det var ett minnesvärt framförande. Ni kunde ha stannat där och blivit ihågkommen som en någorlunda anständig person. Men ni verkar föredra en final med fyrverkerier.
— Vilka fyrverkerier?! Hör du själv vad du står och säger?! Vi är familj! Jag har all rätt i världen att sitta vid det här bordet! Den här lägenheten står över huvud taget på mitt blod!
— Blod minns jag inget av, sade Erik och tog vinflaskan från bordet. — Däremot minns jag papper, påtryckningar och långa föreläsningar om varför jag borde avstå min del. Jag minns hur ni förklarade att tacksamhet tydligen räknas i kvadratmeter. Vacker matematik, men jag lärde mig den aldrig.
Han fyllde ett glas med rött vin. Långsamt. Utan att darra på handen.
Margareta mjuknade genast i ansiktet. Där var det. Han gav sig. Han hällde upp åt henne. Nu skulle ursäkterna komma, nu skulle de be henne sätta sig ordentligt och låtsas som om allt kunde slätas över. Hon kastade en snabb blick på klockan; flickorna borde vara där vilken minut som helst.
— Så där, sade hon belåtet. — Det där kunde du ha gjort från början. Sätt dig bredvid mig, så pratar vi.
Dörrklockan ringde.
Johan rörde sig inte ur fläcken. Efter ett ögonblick kom knackningar också, hårda och envisa, med knogarna mot dörren.
— Öppna! befallde Margareta och såg på Erik. — Det är flickorna!
Erik svarade inte. I stället kastade han vinet rakt i hennes ansikte. Sedan fyllde han genast glaset på nytt.
Hon ryggade tillbaka så häftigt att stolen skrapade över golvet. Den ljusa blusen över bröstet mörknade på ett ögonblick till vått vinrött, droppar rann längs hakan, och håret klibbade fast mot pannan. Margareta backade tills ryggen slog i väggen. Munnen öppnades och stängdes, men inget av de tusen färdiga orden kom fram.
— Ni har gratulerat min fru, sade Erik. — Nu går ni.
Tystnaden blev tät, nästan fysisk. Maria pressade handen mot munnen. Sofia fnissade lågt, men skrämdes genast av sitt eget ljud. Peter hade redan mobilen uppe med kameran riktad mot scenen.
— Du… du… väste Margareta.
Hennes blick for mot bordet, över salladerna, duken, den långa kanten som låg så behändigt inom räckhåll. Ett enda ryck, och allt skulle följa med.
— Tänk inte ens tanken, sade Erik mycket milt. — Om något händer med det här bordet, lämnar ni lägenheten i underkläderna. Det är inget hot. Jag beskriver bara arbetsgången.
Hon stelnade. Plötsligt var duken inte längre intressant. Åtta par ögon vilade på henne; någon filmade, någon log, och för Margareta var det värre än vilken förstörd servis som helst.
— Ni kommer att få ångra er allihop! skrek hon med en röst som sprack på mitten.
Hon snubblade över sin egen kappa, slet åt sig den i famnen och rusade mot hallen. Dörren ryckte hon själv upp inifrån, så våldsamt att hon nästan fällde båda sina döttrar som stod ute på trappavsatsen tillsammans med sina män.
— Mamma?! ropade Karin.