I nästa ögonblick såg hon den mörkt vinröda fläcken som bredde ut sig över tyget och moderns blossande, rasande ansikte. Karin drog efter andan och skrek rakt in i lägenheten:
— Erik, vad håller du på med, din idiot?!
Erik stod fortfarande med ett fyllt glas i handen. Rörelsen blev kort, nästan elegant, och träffsäker. Karins skrik bröts mitt i, när vinet slog över henne och rann från kinden ner mot kragen.
Helena gav ifrån sig ett tjut så vasst att porttelefonen ute i trapphuset nästan tycktes svara. Hon snurrade runt och kastade sig mot trappan, men på vägen mejade hon omkull sin egen man med axeln. Anders, stadig som ett kassaskåp i vanliga fall, föll ner på alla fyra. I samma stund hördes ett tydligt, olycksbådande krasande ljud från baksidan av hans byxor, och ett par klarblå kalsonger lyste plötsligt högtidligt upp hela trappavsatsen.
— Anders, res dig, sa någon med trött röst.
Efter någon minut hade oväsendet lagt sig. Och nästan direkt därefter ringde det på dörren.
Erik gick själv och öppnade. Utanför stod Daniel och hans fru Kristina, båda lite andfådda, som om de hade skyndat sig uppför trapporna.
— Du, sa Daniel och sneglade förbi honom. Vi stod nere vid porten och såg ett märkligt lopp passera. En kvinna täckt av vin, en till kvinna täckt av vin och en man med full insyn bakifrån. Har du möjligen något med det där att göra?
— Indirekt, svarade Erik. Jag stod bara för serveringen.
En av gästerna inne i hallen orkade inte hålla sig längre utan brast ut i ett högt skratt.
Erik gick sedan in i sovrummet. Anna var redan färdigklädd. Hon bar en mörkgrön klänning, örhängen som fångade ljuset och läppstift som gjorde hennes leende ännu tydligare. Han lade armarna om henne och kysste henne.
— Bordet klarade sig, sa han.
— Och du?
— Helt oskadd. Fast vinet tog slut snabbare än jag hade räknat med.
Hon ställde inga fler frågor. I stället gick hon ut i vardagsrummet, log mot sällskapet och gjorde en inbjudande gest med handen.
— Varsågoda, kom till bords. Jag tror faktiskt att vi hade något att fira.
En gemensam suck av lättnad drog genom rummet.
Kvällen blev högljudd, varm och märkligt lättsam. Sara försökte vid tre olika tillfällen överräcka kronan på nytt. Johan höll ett tal om att han numera hade både världens vackraste hustru och den mest begåvade kusinhustrun man kunde tänka sig. Emma satt uppflugen på en kudde och bevakade eclairerna som om de vore statlig egendom. Sofia berättade en historia som fick Daniel att skratta så häftigt att han bad om en paus för att kunna andas.
— För dig, sa Erik och höjde sitt glas. Du har aldrig låtit någon trampa på dig i tystnad, och du har heller aldrig behövt förnedra någon för att stå rakryggad. Det är en ovanlig kombination.
— För oss, rättade Anna honom. Jag hörde faktiskt allting från sovrummet. Varenda ord.
— Och vad tyckte du om föreställningen?
— Slutet var bäst. En aning blött kanske, men väldigt övertygande.
Sent samma kväll, när den sista tallriken var diskad och bara den dämpade lampan ovanför bordet fortfarande lyste, lutade Anna sig mot sin man och viskade:
— Du är min hjälte.
— Jag är din sommelier, svarade Erik.
Samtidigt, i en etta på andra sidan staden, satt Margareta i morgonrock med en handduk över axlarna och petade ilsket på mobilskärmen. Meddelandena radades upp, det ena efter det andra. Långa, arga, fulla av utropstecken efter nästan varje ord. Hon tryckte på skicka, och bredvid varje meddelande dök samma grå symbol upp som visade att det inte gick fram. Numret var blockerat.
Hon skrev igen. Samma markering. En gång till. Samma svar.
Vreden steg i henne men hittade ingenstans att ta vägen. Han hade en trerumslägenhet, medan hon satt fast i den här lådan med ett fönster mot gården. Flickorna hade män, sådana de nu hade lyckats få tag på, och den ena talade redan inte med den andra på grund av byxorna ute på trappavsatsen. Och hon, Anna, hade allt: arbete, hem och en man som hällde upp vin på ett sätt som inte alls passade sig.
Alla bar skuld. Varenda en. Utan undantag.
I trerumslägenheten hällde Erik upp kaffe åt sig själv, satte sig bredvid Anna och sträckte ut benen. Ingen av dem behövde säga något. Det var tyst, och den tystnaden var inte skyldig någon en förklaring.