— Hör du över huvud taget vad din mans mor säger till dig? Eller har din egen förträfflighet täppt till öronen?
Kristina ryckte till. Teskeden slog mot fatets kant med ett tunt klingande ljud, och i det stilla köket lät det nästan som en örfil. Utanför fönstret höll en grå gryning just på att vakna, sopbilen dånade bland kärlen nere på gården, och i dörröppningen stod redan Ulla, hennes svärmor, iklädd kappa trots att oktober bara precis hade börjat. Hon hade kommit utan att ringa, rakt in i deras frukost, som om hon ägde en självklar rätt till det.
— Jag tittar bara förbi en kort stund, sade hon torrt utan att ens se åt Kristina, och gick fram till bordet med stegen hos någon som betraktade lägenheten som sin egen. — Erik, är du klar? Eller har du sovit bort hela morgonen igen?
Erik satt mittemot Kristina, hopsjunken över sin tallrik med omelett. När modern dök upp drog han instinktivt upp axlarna och sjönk ihop ännu mer, och under en sekund såg han ut som en skolpojke som blivit ertappad med att röka på toaletten. Det var alltid så han reagerade: han krympte, bleknade, tappade färg, som om någon långsamt släppte luften ur honom.
— Mamma, måste du börja direkt? mumlade han och petade på en tomatskiva med gaffeln. — Låt mig åtminstone dricka upp kaffet.
— Jag börjar inte direkt. Jag kommer från trapphuset, där din fru har ställt till med en sådan röra att grannarna får gå omvägar, svarade Ulla med hård röst och dängde ner en välfylld plastpåse på bordet. Något av glas klirrade där inne. — Kristina, lilla vän, är det här ditt? Jag hittade det vid dörren. Burkar med inläggningar. Rakt utanför er tröskel. Skamligt. Det här är ett anständigt hus, inte något lager för hemmakonserver. Bär bort dem genast innan hela huset hinner se eländet.
Kristina lyfte långsamt blicken från koppen. Det hade blivit alldeles torrt i halsen. Så sent som i går hade burkarna stått på balkongen, prydligt ordnade i en plastlåda som hon särskilt beställt på nätet för att de inte skulle vara i vägen. Det var Erik som hade burit ut dem dit. Själv, utan att någon tvingat honom. Och nu stod de plötsligt vid ytterdörren. Som genom ett trollslag.
— Ulla, sade hon lågt men med tydlig skärpa i rösten. — Burkarna stod på balkongen. Jag har inte ställt dem utanför dörren.
— Då är det väl minnet som sviker dig, avfärdade svärmodern henne. — Erik, ser du hur du har det hemma? Du ringde ju själv till mig i går och beklagade dig över att man knappt kunde andas för alla dessa burkar. Så jag tänkte hjälpa till. Och du, Kristina, i stället för att tacka, börjar du spela sårad prinsessa igen. Vet du vad sådant kallas? Otacksamhet.
Erik sade ingenting. Det var inte bara tystnad; det var som om han drog sig undan och försvann medan han fortfarande satt kvar vid bordet. Hans blick, dimmig och sömnig, gled omkring någonstans vid smörbyttan och mötte varken hustruns eller moderns ögon. Kristina såg på hans böjda huvud, på hjässan som börjat skifta svagt i rosa, på hur han mekaniskt smulade bröd över tallriken. Samtidigt kände hon något nytt stiga inom sig, ett frätande, hett raseri någonstans under revbenen. Det påminde om ljudet från en skadad sladd som sticks in i ett vägguttag: ett torrt sprakande, ett förebud om gnistor. Och gnistorna hade redan börjat fara.
I två års tid hade hon försökt vänja sig. I två år hade hon upprepat för sig själv att Ulla bara var en ensam kvinna, en mor som var rädd att förlora sin son. Under två år hade hon svalt pikarna om golv som inte skurats på rätt sätt, gardiner som var alldeles för färgstarka, biffar som inte alls blev lika saftiga som mammas och tvättmedel som hon enligt Ulla köpte utan förstånd, för dyrt när det fanns billigare alternativ. Hon svalde allt och log ändå. För Erik bad henne gång på gång att inte ta striden.