”Hon är ändå min mamma”, brukade han säga. ”Stå ut för min skull.” Och Kristina stod ut. Hon hade nästan lyckats övertyga sig själv om att tålamod var en sorts kärlek, kanske till och med den svåraste sorten. Att Erik en dag skulle se allt hon hade bitit ihop inför. Att han till slut skulle resa sig, sätta ned foten och säga att nu fick det vara nog.
Men nu, när hon såg på kassen med burkarna, på de prydligt konserverade gurkorna som hennes egen mamma hade odlat vid sommarstugan och skickat med bekanta, eftersom Erik ju föredrog ”riktigt hemlagat, inte sådant där från affären”, slog insikten ned i henne med obarmhärtig klarhet. Han skulle aldrig resa sig. Varför skulle han? Det här passade honom alldeles utmärkt. Det passade honom att hans mamma kunde klampa över deras tröskel klockan sju på morgonen, flytta om i skåpen, rota bland deras saker, läsa deras meddelanden medan han stod i duschen och lägga sig i hushållsekonomin som om de båda fortfarande var omyndiga barn utan egen vilja.
— Erik, sa hon, och trots att hon ansträngde sig för att låta lugn darrade rösten. Ringde du henne? Klagade du på mina burkar?
Först då lyfte han blicken. Han blinkade snabbt, flera gånger efter varandra, och pressade sedan fram ett nervöst litet leende, ett sådant där ynkligt leende som människor tar till när de hoppas kunna göra allting till ett skämt.
— Äsch, jag sa bara att balkongen var full med grejer. Jag gnällde lite, du vet, som man gör. Du känner mig, jag tycker inte om när det står saker överallt.
— Gnällde lite, upprepade Kristina långsamt, och hennes läppar drogs ihop till ett smalt streck. Så du gnällde lite. Och din mamma rusade hit direkt. Klockan sju på morgonen. Som en räddningstjänst. För att befria dig från mina gurkor.
— Jag har inte rusat någonstans! utbrast Ulla och for upp i rösten. Jag råkade gå förbi på väg till vårdcentralen. Skulle kontrollera blodtrycket. Jag har faktiskt problem med hjärtat, om du nu har glömt det, och så ställer du till med sådana här scener.
— Blodtrycket, sa Kristina och nickade, samtidigt som hon reste sig från bordet. Benen kändes inte som hennes egna; de var mjuka, nästan domnade. Men i huvudet var allt märkligt klart, så klart att det nästan ringde. Och av en ren tillfällighet gick du väl förbi en jurist också?
Det blev så tyst i köket att tystnaden nästan fick en egen kropp. Till och med sopbilen ute på gården tycktes ha stannat upp. Erik slutade tugga och stirrade på sin fru som om hon plötsligt hade börjat tala ett språk han aldrig hört. Ulla däremot rätade på sig. Hennes runda, rosiga ansikte stelnade till en mask, och bara ögonbrynen gled långsamt uppåt så att de små, vassa ögonen syntes ännu tydligare.
— Vad är det du pratar om? Vilken jurist? frågade hon med en röst som var kall som glas. Men någonstans under kylan hörde Kristina något annat: en svag darrning. Som en sträng som råkat vidröras och nu hotade att brista.
— Jag hittade ett kvitto i Eriks jackficka, sa Kristina. Nu lät hon torr och saklig, nästan som om hon läste upp anvisningarna till en hushållsapparat. Juridisk rådgivning. Ärende: bodelning och fördelning av egendom. Datum: i förrgår. En slump? Nej, det tror jag inte.
Erik blev mörkröd i ansiktet. Inte av skam, utan av ilska. Med en häftig rörelse sköt han undan tallriken, och omeletten gled med ett motbjudande plask ut över vaxduken.
— Har du rotat i mina fickor? Är du inte klok? Det där är mina privata saker!
— Privata saker? Kristina skrattade till, men skrattet var kort och bittert. I det låg allt som hade samlats under åren: sarkasm, utmattning och en besvikelse så besk att den nästan brände. Du bor i min lägenhet, Erik. Du äter i mitt kök, sover i mina lakan och hänger dina strumpor på mitt element. Och ändå har du mage att tala med mig om privata saker? I går beklagade du dig för din mamma över mina gurkor, och dagen innan gick ni två för att ta reda på hur ni skulle kunna kapa åt er halva min bostad. Har jag förstått tidslinjen rätt?
Ulla drog in luft med ett högt, teatraliskt ljud, pressade handen mot bröstet som om hjärtat när som helst kunde ge upp och sjönk tungt ned på pallen.