Men Kristina lät sig inte längre luras av den där föreställningen. Hon kände igen gesten alltför väl. Den kom alltid fram exakt när Ulla hade pressats upp mot väggen och inte längre hade några riktiga argument kvar.
— Kristina, började Ulla, och rösten blev plötsligt sammetslen, nästan kvävande mild, som när man försöker tala en orolig patient till rätta. Du hetsar upp dig alldeles i onödan. Ingen har sagt att vi ska ta något ifrån dig. Vi pratar bara om rättvisa. Om sådant som är rimligt och lagligt. Du bor ju tillsammans med min son. Ni är gifta, ni är en familj. Men på papperet är han i princip ingenting här. Han är fortfarande folkbokförd hos mig, i min lilla tvårummare ute i utkanten. Fast det är här han faktiskt bor. Tycker du verkligen att det är rätt? Vill du inte att din man ska känna sig som en riktig del av hemmet, i stället för som någon som bara får bo här på nåder?
— Det här är min lägenhet, sade Kristina långsamt och tydligt, som om varje ord höggs in i sten. Min. Den köptes innan vi gifte oss. För pengar som jag själv hade arbetat ihop. När jag träffade Erik bodde han hemma hos dig och åkte buss överallt, eftersom han hade sålt bilen för att betala av skulder. Jag har aldrig kastat det i ansiktet på honom. Jag älskade honom. Men att ni försöker göra mig till en idiot som frivilligt lämnar ifrån sig det sista jag har, det tänker jag inte gå med på.
Erik for plötsligt upp från stolen. Den skrapade våldsamt bakåt, slog i elementet med en dov smäll och blev stående snett. Hans ansikte hade förändrats; dragen var förvridna på ett sätt som fick honom att se främmande ut, nästan obehaglig.
— Nu räcker det! vrålade han.
I skriket fanns inte minsta spår av den där mjuka, eftertänksamma vänlighet som Kristina en gång hade fallit för.
— Tror du att jag inte märker hur du ser på mig? fortsatte han, röd i ansiktet. Som på någon stackare du plockat upp av medlidande! Hela din så kallade kärlek handlar bara om att du ska känna dig duktig och stark. ”Min lägenhet, mina pengar, mina regler.” Men vad är jag då? En möbel? En inneboende hushållerska? Mamma har rätt. Du är självisk. Du tänker bara på dig själv och på dina förbannade kvadratmeter!
Han drog efter andan tungt, som om han just sprungit flera kilometer. Ulla betraktade sin son med en glans i blicken som hon inte riktigt lyckades dölja; hon såg ut som en fältherre som äntligen fått se sin soldat lämna skyttegraven och gå till anfall. Kristina stod kvar vid köksbänken med handen mot kanten och kände hur något brast inom henne. Inte hjärtat. Snarare den där hårt spända fjädern som hela deras gemensamma liv hade vilat på. Hon hade trott att ett uppbrott skulle kännas som smärta. Men det gjorde det inte. Det lät mest högt när det gick sönder. Och efteråt kom något som liknade lättnad.
— Okej, sade hon så lågt att orden nästan bara var luft. Då är jag alltså självisk. Då är kärlek att din mamma rotar bland mina saker på morgonen och att du samtidigt sitter hos en jurist och skriver under papper bakom min rygg. Jag förstår nu.
Hon vände sig om och gick ut i hallen. Dörren till den inbyggda garderoben gled upp med ett knarrande ljud, och från översta hyllan drog hon ner en gammal sliten resväska, den hon en gång hade haft med sig på studentläger. Sedan kom hon tillbaka till rummet och släppte den framför Erik. Dunsen mot golvet blev dov, nästan slutgiltig, som om något oåterkalleligt just hade fallit på plats.
— Packa ihop dina privata saker, sade hon och såg honom rakt i ögonen. Strumpor, kalsonger, laddare, kvittot från juristen. Allt som är ditt. Och ta med dig din mamma. Om en timme ska ni vara ute härifrån.
— Det där har du ingen rätt till! skrek Ulla gällt och reste sig så hastigt från pallen att den vinglade till bakom henne. Han bor här! Han är din man! Vi kommer att gå till domstol!
— Gör det, svarade Kristina och ryckte lätt på axlarna. Jag har köpehandlingarna på lägenheten. Jag har vittnen till hur ni kliver in här och börjar kräva saker som inte är era. Och jag har dessutom spelat in hela vårt samtal på mobilen. Tro det eller ej, men jag har också lärt mig att förbereda mig inför era besök. Så stäm mig gärna. Men just nu gäller en sak: ut.