Erik blev stående mitt på köksgolvet med armarna hängande längs sidorna. Han såg ut som om någon hade ryckt undan marken under honom. All den där trotsiga säkerheten som nyss hade spänt hans käkar och gjort rösten hård var borta; kvar fanns bara förvirring. Det var som om han först nu begrep att föreställningen var slut. Att det inte skulle komma några milda vädjanden, inga tårfyllda ursäkter, ingen kvinna som kastade sig om halsen på honom och bad att de skulle börja om. Ulla drog honom i ärmen och viskade hetsigt något, men han stod orörlig.
— Kristina… mumlade han till slut, och rösten sprack på mitten. Förlåt. Jag ville inte att det skulle bli så här. Mamma är bara orolig… Vi är ju ändå en familj.
— Nej, avbröt hon honom.
Det enda ordet föll tungt, mer definitivt än alla långa gräl de haft tillsammans.
— Vi är inte en familj. Ni är ditt försök att lösa era bekymmer med mina tillgångar. Men jag tänker inte vara någon bank längre. Och jag är ingen borg som man kan belägra tills portarna öppnas. Du vet var utgången finns. Dörren sitter på samma ställe som alltid.
Hon vände sig om utan att vänta på svar, gick in i badrummet och sköt igen låset. Där inne lutade hon pannan mot de kalla kakelplattorna. För första gången på många månader drog hon in luft ända ner i lungorna, långsamt och djupt. Utanför dörren hördes dämpade röster, ett skrapande ljud, någon skåplucka som slog igen. Mor och son höll uppenbarligen rådslag, men Kristina orkade inte längre bry sig.
I stället såg hon framför sig hur de skulle gå. Hur tystnaden skulle lägga sig över lägenheten igen. Hur hon skulle kunna flytta runt möblerna, bära ut den gamla soffan som Erik alltid hade försvarat med en envishet hon aldrig förstått och köpa nya växter till fönsterbrädan. Sådana hon själv tyckte om. Utan att fråga. Utan att förklara. Utan att anpassa sig.
Ungefär en timme senare klickade det till i ytterdörrens lås. Sedan ännu en gång. Därefter blev allt stilla.
Kristina väntade en stund innan hon öppnade badrumsdörren och klev ut. Lägenheten var tom. I köket stod den bortglömda plastpåsen kvar på golvet, fylld med burkar. Gurkorna glimmade matt genom lagen, som om ingenting alls hade hänt. Hon lyfte upp påsen försiktigt, nästan varsamt, som om den innehöll en sjuk kattunge, och bar ut den på balkongen. Där ställde hon den tillbaka på exakt den plats där hela uppgörelsen hade börjat.
På kvällen satt hon i vardagsrummet med benen uppdragna under sig. I koppen hade hon kamomillte, och genom fönstret såg hon hur oktoberskymningen långsamt släckte de sista färgerna på himlen. Inom henne fanns en märklig känsla. Inte glädje, inte sorg, utan något större och luftigare. Som när man öppnar alla fönster i ett rum som stått instängt alldeles för länge.
Telefonen började ringa. På skärmen stod det: Maria.
Det var väninnan från konstruktionskontoret, hon som på något obegripligt sätt alltid lyckades höra av sig i precis rätt ögonblick.
— Nå? sade Maria utan någon inledning. Ska jag tolka tystnaden som att festivalen ”Svärmor på offensiven” är över?
Kristina kunde inte låta bli att le.
— Över och avslutad. Insatsstyrkan har dragit sig tillbaka. Resväskan fick följa med som förstärkning.
— Och hur känns det?
Kristina svarade inte direkt. Hon vred tesilen mellan fingrarna och lät blicken glida mot väggen. Där hade bröllopsfotot på henne och Erik hängt ända till i går. Nu syntes bara en ljus rektangel på den blekta tapeten.
— Vet du, sade hon till sist, det är underligt. När någon försöker ta ditt hem ifrån dig förstår du plötsligt att det inte bara handlar om väggar och kvadratmeter. Det är ditt liv. Och det finns inget skamligt i att försvara det. Inte ens om man måste visa någon på dörren. Särskilt inte när den personen dyker upp med en notarie i bakfickan.
Maria fnös belåtet.
— Äntligen pratar du förstånd. Och Erik då?
— Ingenting. Han gick. Han glömde till och med sina älskade burkar.
— Då kommer han tillbaka.
— Han kan ju försöka, sade Kristina.
Den här gången darrade inte hennes röst.
— Jag har redan bytt lås. Nu är det min tur att bestämma reglerna.