Karin hade alltid föreställt sig att hon kunde ta emot vilken smäll som helst med värdighet. Tjugo år av helt vanlig vardag som gift med Anders hade trots allt härdat henne på många sätt. Hon kunde numera uppskatta mängden ingredienser till en rödbetssoppa utan att ta fram köksvågen, laga en droppande kran genom att följa en instruktionsfilm på nätet och dessutom le mot sin svärmor med en min som om varje ord ur den äldre kvinnans mun var fyllt av värme och omtanke.
Det hände förvisso inte ofta att Margareta faktiskt överöste sin svärdotter med vänliga ord.
Allting började en lördag, den dag då Karin fyllde fyrtiofem. Anders gav henne ett par örhängen, deras dotter skickade ett gratulationskort från en annan stad, och Margareta ansåg att hennes egen närvaro var en gåva som borde överlämnas personligen.
Svärmodern dök upp i en beige dräkt, på höga klackar och med håret omsorgsfullt lagt i vågor. Frisyrens form brukade hon själv beskriva som sitt ”personliga eleganta kännetecken”. Trots sina sextioåtta år såg Margareta ut som någon i mitten av femtioårsåldern, och hon försummade aldrig ett tillfälle att påminna omgivningen om just detta.
— Karin lilla, grattis på födelsedagen, min kära, sade hon och räckte fram ett paket.
Själva inslagningen var nästan värd en egen kommentar. Presenten låg inte i glansigt papper och inte heller i någon festlig presentpåse. Den var i stället invirad i en gammal tidning från torsdagen veckan innan.
— Tack, mamma, sade Karin och tog varsamt emot paketet med båda händerna.
— Öppna nu. Jag har valt den särskilt med tanke på dig.
Karin vek undan tidningspappret.
Där inne låg en morgonrock.
Av flanell.
Den saknade nästan helt form, som om den egentligen hade sytts för att användas som säck åt potatis. Färgen kunde bäst beskrivas som något mellan grånad syren och långsam vissning. Över tyget bredde enorma, blekta rosor ut sig. Knapparna var stora som rejäla mynt, och i de vida fickorna hade man utan större ansträngning kunnat gömma en mindre vattenmelon.
Anders harklade sig besvärat.
— Mamma… vad är det där?
— En morgonrock, Anders lilla. En riktigt bra och varm sådan. Flanell, naturligt material. Det är precis en sådan Karin behöver nu, i hennes ålder. Hon kan ju inte fortsätta trippa omkring hemma i små sidenlappar hur länge som helst. Hon är trots allt ingen flicka längre.
Karin betraktade morgonrocken under tystnad. Sedan lyfte hon blicken mot Margareta. Därefter såg hon ännu en gång på de urblekta blommorna.
Och så log hon plötsligt.
Inte stelt, inte artigt, utan fullständigt uppriktigt.
— Vilken underbar present, mamma. Den ska jag absolut använda.
Margareta blinkade till, märkbart ställd. Det var uppenbart att hon hade väntat sig något helt annat. Kanske sårade miner. Kanske åtminstone förlägenhet eller förvirring.
Men Karin vek lugnt ihop morgonrocken, strök nästan ömt med handen över de bleka rosorna och lade in gåvan i garderoben.
Anders väntade tills hans mor hade gått. Först då smög han försiktigt in i sovrummet och kikade på sin hustru.
— Är du säker på att allt är bra?
— Helt säker, svarade Karin lugnt medan hon lät galgarna glida mellan fingrarna.
— Du förstår väl att hon gjorde det där med flit?
— Självklart förstår jag det.
— Och?
— Och därför har jag fått en idé.
Anders kände alltför väl igen tonfallet. Det var lågt, jämnt och nästan mjukt, men någonstans längst inne fanns en tunn, farlig klang. Ungefär som den där märkliga stillheten precis innan en vattenkokare börjar tjuta.
— Vad för slags idé?
— Det får du snart se.
Han ställde inga fler frågor. Efter två decennier tillsammans hade Anders lärt sig att det fanns stunder då följdfrågor inte ledde till något gott.
En vecka gick.
På onsdagskvällen ringde Margareta till sin son.
— Anders lilla, på lördag tänkte jag komma förbi med några vänner. Jag vill visa dem er nya renovering. Kristina kommer, och Lars med sin fru… Du minns väl Lars? Han kör en riktigt dyr bil.
Naturligtvis mindes Anders honom.
Lars arbetade som tandläkare och hade en gång satt fasader på Margaretas tänder. Efter det hade svärmodern av någon anledning bestämt sig för att de praktiskt taget stod varandra mycket nära. Hans hustru Kristina bjöd hon numera in till varje tillställning som hon själv ansåg vara tillräckligt betydelsefull.
— Mamma, just den här lördagen passar faktiskt inte särskilt bra…
Men Margareta hade redan tagit sats.