— Anders, jag har redan ringt runt och bjudit in dem. De kommer vid fyratiden. Karin kan väl ordna te. Och köp ordentliga kakor, inte de där havregrynsgrejerna ni brukar tugga på.
När samtalet var avslutat gick Anders för att leta rätt på sin hustru.
— På lördag tänker mamma dyka upp här med gäster, sade han. Lars och hans fru, och jag tror att hon nämnde någon mer också.
— Utmärkt, svarade Karin utan att blinka.
— Utmärkt?
— Ja. Precis så.
Hon öppnade garderoben, drog fram den omtalade morgonrocken, lade ut den över sängen och betraktade den med en nästan ömsint min, som om hon just hade återsett en gammal bekant.
— Karin… du menar väl inte allvar?
— Jo, fullständigt.
— Mamma kommer att explodera.
— Varför då? Jag tänker bara använda presenten jag fått av min kära svärmor. Hon valde den ju själv, ansträngde sig och ville uppenbarligen göra mig glad.
Anders sjönk ner på sängkanten och drog trött handen över näsroten. I några sekunder kämpade han tappert, men sedan brast han ut i skratt.
— Okej. Då är jag på din sida.
— Du behöver inte göra någonting alls, sade Karin. Det enda jag begär är att du låter bli att lägga dig i.
Lördagen kom med sol och mild värme. Det var en sådan dag då ingen människa med förnuftet i behåll frivilligt skulle svepa in sig i en tjock, fodrad morgonrock. Men Karin lät sig inte hejdas av en så obetydlig detalj.
Vid tretiden stod en äppelkaka färdig i köket. Inte vilken enkel kaka som helst, utan en doftande skapelse med kanel, äpplen och ett blankt täcke av karamelliserad yta.
Strax efter halv fyra var vardagsrumsbordet dukat in i minsta detalj. Karin hade tagit fram porslinskopparna som Margareta gett dem i inflyttningspresent, koppar som hittills aldrig hade lämnat skåpet. Bredvid dem låg prydligt vikta linneservetter, och mitt på bordet stod en liten skål fylld med choklad.
Allt såg oklanderligt ut.
Tio i fyra gick Karin in i sovrummet för att byta om.
Morgonrocken satt exakt så som den var avsedd att sitta.
Det vill säga: inte alls.
Den hängde kring henne som en formlös säck och förvandlade hennes kropp till något som mest liknade en fyrkant. De bleka rosorna på tyget såg ut som om någon hade målat dit dem med ögonbindel och dåligt samvete.
Karin bestämde sig för att fullända helheten. Hon drog på sig ett par mjuka innetofflor med fluffiga pompoms, inköpta i förväg för en billig peng på nätet. Håret samlade hon i en hög, ordentlig knut.
Sedan granskade hon sig själv noggrant i spegeln.
Resultatet kunde bäst beskrivas som: hemtrevlig släkting från en avlägsen småort.
Perfekt.
Anders öppnade sovrumsdörren på glänt, fick syn på sin fru och blev stående med axeln mot dörrkarmen.
— Du ser… imponerande ut.
— Tack, älskling.
— Är du säker på att du inte åtminstone vill byta tofflor?
— Nej. De här tofflorna är pricken över i.
Dörrklockan ringde exakt klockan fyra. Margareta var inte en kvinna som tillät sig att komma för sent.
Anders gick och öppnade.
På tröskeln stod hans mor i en ny klänning. Bakom henne syntes Lars, en storväxt man med solbränt ansikte. Vid hans sida stod hustrun Kristina, smal och skarpögd, med en blick som tycktes lägga märke till allt.
— Anders! utbrast Margareta och gled in i hallen med en självklar värdighet, samtidigt som en tung doft av parfym bredde ut sig omkring henne. — Så fint ni har det! Mina vänner, det här är min son. Han är faktiskt väldigt lik mig.
Lars skakade Anders hand med kraft. Kristina log vänligt och räckte över en ask choklad till värden.
— Välkomna in, sade Anders och steg åt sidan för att släppa dem vidare mot vardagsrummet.
Margareta tog genast kommandot och började guida runt som om lägenheten vore hennes eget visningsobjekt.
— Här har de alltså den nya soffan. Och tapeterna, ser ni dem? Italienska. Det var jag som rådde dem att välja just den sorten.
Kristina nickade artigt, medan Lars med största allvar studerade gardinstången.
Det var just då Karin kom ut från köket.
I den presenterade morgonrocken.
I händerna bar hon en bricka med tekoppar, äppelkakan och en liten skål sylt.
— God eftermiddag, sade Karin och log brett och hjärtligt mot gästerna. — Jag heter Karin och är Margaretas svärdotter. Det är verkligen trevligt att få träffa er.