Kristinas blick gled först över den formlösa morgonrocken. Därefter fastnade den vid de enorma, urblekta rosorna som bredde ut sig över tyget. Till sist sjönk hennes ögon ner mot de mjuka tofflorna, där ett par fluffiga pompoms vajade lätt vid varje steg.
Sedan vred hon långsamt huvudet mot Margareta.
Lars harklade sig diskret.
Svärmodern stod alldeles stilla, som om någon hade tryckt på paus.
— Varsågoda och slå er ner, sade Karin med varm gästfrihet och ställde brickan på bordet. — Mamma, titta, jag har tagit på mig din present. Storleken kunde inte ha varit mer perfekt. Den är så varm och så skön. Numera går jag bara klädd så här hemma.
Tystnaden som lade sig över vardagsrummet varade i exakt tre sekunder.
— Vilken… speciell morgonrock ni har, sade Kristina till slut och blev den första som bröt den märkliga stillheten.
— Tycker ni om den? frågade Karin oberört och slätade ut den vida framkanten. — Margareta gav mig den när jag fyllde år. Hon valde den själv, särskilt åt mig. Hon sa att den passade bäst för en kvinna i min ålder.
En ny paus följde, den här gången något kortare.
Kristina lät blicken vandra över till Margareta. Lars, däremot, visade plötsligt ett ovanligt starkt intresse för äppelkakan och började studera den gyllene ytan som om den dolde någon djup hemlighet.
— Ursäkta att jag frågar något så personligt, men hur gammal är ni? undrade Kristina.
— Fyrtiofem.
— Fyrtiofem, upprepade gästen eftertänksamt.
Sedan såg hon åter på Margareta. Den blicken var så tydlig att inga ytterligare kommentarer behövdes.
Svärmoderns ansikte började skifta färg. Först blossade halsen upp, därefter kröp rodnaden sakta upp mot kinderna och tinningarna, som om en solnedgång hade bestämt sig för att röra sig baklänges.
— Men lilla Karin, varför säger du så där… Det var inte alls så jag menade…
— Men mamma då, svarade Karin lugnt medan hon hällde upp te i de tunna porslinskopparna. — Jag förstod precis vad du ville säga. Du tänkte förstås på min hälsa. Naturmaterial, rymlig modell, inget som stramar eller hindrar rörelserna. Och inte ett spår av någon skadlig syntet. Jag blev faktiskt rörd av din omtanke.
Kristina lyfte snabbt handen till munnen. Troligen försökte hon dölja ett leende.
— Förresten uppskattade min man också din present, fortsatte Karin. — Anders, visst tycker du om min nya hemmaklädsel?
Anders stod fortfarande kvar i dörröppningen. Ansiktet var lika behärskat som tidigare, men i ögonen glimmade det av undertryckt munterhet.
— Väldigt mycket, bekräftade han. — Särskilt de där praktfulla rosorna.
Tedrickandet fortsatte i ungefär en timme till.
Karin uppträdde som den fulländade värdinnan. Hon fyllde på gästernas koppar, erbjöd fler bitar äppelkaka, räckte fram sylten och frågade med uppriktigt intresse Lars om hans arbete.
Under hela besöket förblev morgonrocken en lika närvarande del av sällskapet som någon av personerna i rummet. Den syntes ständigt i ögonvrån, som en tyst men omöjlig deltagare i samtalet.
Margareta gjorde allt hon kunde för att leda gästernas uppmärksamhet mot inredningen i stället. Hon berättade om de nya tapeterna, berömde soffan och förklarade ingående varför just den gardinstången hade varit det enda rätta valet.
Men Kristina, som uppenbarligen hade ett skarpt öga för detaljer, styrde gång på gång tillbaka samtalet till Karin.
— Arbetar ni någonstans?
— Självklart. Jag är chef på ett företag. Jag har varit på samma arbetsplats i femton år.
— Verkligen imponerande. Hur lyckas ni få allt att gå ihop? Jobb, hem, matlagning… Äppelkakan var förresten utsökt.
— Tack. Receptet kommer från min mormor. Margareta föredrar visserligen köpta småkakor, men jag tyckte att så fina gäster förtjänade att jag ansträngde mig lite.
Kristina vände sig med nyfiken min mot sin väninna.
— Margareta, varför har du aldrig berättat att du har en så fantastisk svärdotter? Hon är ju en riktig skatt.
Margareta tvingade fram ett leende. Det blev tunt och spänt, som en tråd som dragits alldeles för hårt.
— Ja, vår Karin är verkligen mycket huslig.