När den stora formen med ugnsstekt anka bars in på jubileumsfirandet för vår avlägsna släkting Maria, lade Anna, min mans syster, ifrån sig gaffeln. Hon lät blicken glida långsamt över bordet och sade med en röst som utan problem nådde ända bort till rummets andra sida:
— Eva lilla, du ska nog låta bli ankan. Den är fetare än din favoritsås. Tänk på stolen också, den knarrar redan ganska sorgset under dig.
Eva, som var gift med min bror Erik, blev genast blossande röd och sänkte blicken mot tallriken. Framför henne låg ett ensamt salladsblad, och nu petade hon det planlöst fram och tillbaka med gaffeln, som om det var det enda hon hade kvar att sysselsätta sig med den kvällen.
Eva var femtiosex år. Hon var en storväxt, varm och vänlig kvinna med ett mjukt sätt. En sådan människa som kommer av sig inför ren oförskämdhet, som inte hittar svaren i stunden och sedan i dagar kan gå och tänka på vad hon borde ha sagt.
Under alla år i vår stora släkt hade nästan varenda person som behövde hävda sig vant sig vid att trycka till henne. Min man Lars satt bredvid mig och drog tyst på munnen bakom servetten.
Jag sänkte blicken mot gaffeln i min hand och såg att metallen hade böjts en aning. Först då förstod jag att jag hade hållit den så hårt att jag inte ens märkt det.
Just där och då insåg jag att jag inte skulle klara ännu en sådan släktmiddag.
Lars och jag hade varit gifta i trettio år.
I hans familj var det alltid Anna och hennes make Anders som tog störst plats. De talade högt, var tvärsäkra på sig själva och uppförde sig som om deras åsikter var de enda som räknades. Båda hade chefsjobb, bra bostad, bilar och söner som gick på ansedda utbildningar.
Det räckte för att de skulle tala nedlåtande till resten av släkten och granska varenda människa omkring sig som om de satt i en anställningsintervju.
Min bror Erik gifte sig ganska sent, först när han hade fyllt trettiofem. Eva kom in i familjen utan buller och bång, nästan obemärkt. Hon hade ingen förmögenhet med sig, höjde aldrig rösten och kunde inte snäsa ifrån när någon gick för långt.
Hon arbetade på bibliotek, talade lågmält och brukade mest lyssna när vi satt samlade kring bordet. Det var sällan hon lade sig i andras samtal.
Så småningom, från en högtid till nästa, blev hon den tacksamma måltavlan för skämt. Det spelade ingen roll vad vi firade: nyår, namnsdag, årsdag eller bara en vanlig vårutflykt med picknick.
Ibland var hennes klänning tydligen omodern. Ibland var bullarna inte tillräckligt gyllenbruna. Någon gång hade hon sagt något vid fel tillfälle. En annan gång hade hon varit tyst för länge.
Och jag hade under alla dessa år valt att inte lägga mig i.
Varför bråka med min mans släkt för min egen brors hustrus skull? Varför förstöra stämningen vid bordet och dra i gång en uppgörelse?
Dessutom brukade Eva själv, efter varje elak kommentar, pressa fram ett stelt leende och säga:
— Äsch, bry er inte. Vi är ju familj. Det var bara ett skämt, nu glömmer vi det.
Men den kvällen såg jag hur vita hennes fingrar blev runt gaffeln. Hon satt hopsjunken och ansträngde sig för att låtsas som om ingenting hade hänt.
Mina kinder brände och käkarna låste sig av ilska.
Jag tänkte inte fortsätta titta på och spela med i föreställningen om att allt var normalt.
Första gången jag faktiskt inte stod ut var ungefär en månad senare, när vi samlades för att ta avsked av en systerson som skulle göra värnplikt.
Bordet var redan dukat.