Det dignade av fat och skålar, glasen fylldes på så fort de hunnit tömmas och rösterna runt bordet steg för varje minut. Anders hade vid det laget blivit tydligt uppspelt och gled, som så många gånger förr, in på ett av sina favoritämnen: hur framgångsrika kvinnor borde vara.
Han och Anna hade en särskild förkärlek för att tala om sådant när människor som tjänade mindre satt inom hörhåll.
— Jag tittar på vår Eva, sa Anders utdraget och lutade sig bakåt på stolen, som om han just skulle leverera någon djupsinnig sanning. Och jag slutar aldrig förvånas. Tjugo år på samma arbetsplats, bland dammiga böcker och tystnad. En lön som knappt skulle räcka till hönsfoder. Ingen karriär, inga ambitioner, inga riktiga mål.
Han gjorde en konstpaus, nöjd med att ha fångat allas uppmärksamhet, och fortsatte sedan:
— Erik sliter ut kroppen på bygget, medan Eva flyttar böcker från en hylla till en annan och torkar damm från bokryggar. Familjens trygga lilla eldvakt, eller hur? En ganska behaglig börda, det får man ändå säga.
Några runt bordet skrattade till. Anna nickade uppskattande åt sin man, som om han hade sagt något ovanligt träffsäkert.
Eva sjönk ihop. Axlarna föll framåt, och hela hon tycktes krympa där hon satt. Det där välbekanta, skyldiga uttrycket lade sig över hennes ansikte, som om hon faktiskt borde försvara både sitt arbete och hela sitt liv.
Under duken pressade jag händerna hårt mot knäna. Fingrarna darrade av återhållen ilska.
När Anders sedan sträckte sig efter karaffen och, i ett försök att spela lustig, knäppte Eva lätt på näsan som om hon vore ett barn som inte begrep bättre, lade jag ner kniven på tallriken.
Eller lade ner och lade ner.
Jag slängde den nästan.
Metallen slog mot porslinet med ett skarpt ljud, och sorlet runt bordet dog långsamt ut.
— Anders, sa jag lågt.
Men i den tystnad som följde hördes min röst av varenda en.
Han vände sig mot mig med ett belåtet leende, uppenbart säker på att jag tänkte fylla på med ännu ett skämt.
— Under de här tjugo åren tog Eva ensam hand om sin svårt sjuka mamma i flera år, fortsatte jag. Hon tvättade henne, matade henne, lyfte henne, satt vaken om nätterna. Hon köpte allt som behövdes för egna pengar och gick ändå till jobbet varje dag.
Leendet försvann från Anders ansikte.
— När Erik skadade ryggen så illa att han knappt kunde röra sig, var det Eva som fick honom på fötter igen. Hon körde honom till läkare månad efter månad, bytte förband, hjälpte honom att lära sig gå och röra sig normalt igen. Och ni andra? Ni ringde, suckade i telefonen och tyckte synd om er själva.
Jag lät blicken vandra över människorna vid bordet.
— Kom någon av er ens en enda gång och hjälpte till på riktigt? Satt någon hos hennes mamma en dag så att Eva fick andas? Ersatte någon henne vid Eriks sida ens för några timmar? Nej.
Anna drog ihop munnen, men jag gav henne inte chansen att säga något.
— Eva är en god, hederlig och medkännande människa. Hon överger inte sina närmaste, och hon springer inte runt och skryter om vad hon gör för dem.
Sedan fäste jag blicken på Anders igen.
— Och vad är det egentligen du kan skryta med, förutom titel och hög lön? Kanske borde du börja med att se över ditt eget äktenskap. Ni har hållit ihop i flera år mest tack vare dyra resor och vanan att låtsas inför släkten att allt är perfekt.
Det blev så stilla vid bordet att man kunde höra klockan ticka i rummet intill.
— Så du gör nog bäst i att sluta prata om vem som är en börda, Anders. Särskilt när ditt eget familjeskepp för länge sedan har börjat ta in vatten.
Alla samtal upphörde tvärt. Anders blev rödfläckig ända upp till öronen, och Anna knep ihop läpparna så hårt att de förvandlades till ett smalt streck. Resten av kvällen talade de båda stelt med mig, nästan genom sammanbitna tänder. Men att be om ursäkt för det jag hade sagt tänkte jag inte göra.
Den andra gången kom under sommaren.