Allt utspelade sig ute vid Annas sommarställe.
Vi stod och plockade vinbär i buskarna, männen skötte grillen och barnen for omkring över tomten som yra sparvar. Anna hade slagit sig ner på verandan tillsammans med några unga systerdöttrar och delade belåtet ut sina små föreläsningar om skönhet och hur en kvinna borde ta hand om sig.
— Det viktigaste, flickor, sade hon och betraktade sin nygjorda manikyr med uppenbar förtjusning, är att aldrig låta sig förfalla. Annars slutar man som vissa andra. Titta bara på Eva. Ingen frisyr, inget smink, alltid någon blommig gammal morgonrock och håret uppsatt hur som helst i nacken. Fortsätter vår lilla Eva med sin ”naturlighet” kommer hon till slut att sitta där helt ensam.
Jag lade ifrån mig bären, torkade händerna på en handduk och gick fram till verandan. Där stannade jag mitt emot henne.
— Anna, sade jag lågt men tydligt. Eva sminkar sig inte därför att hon fick en svår allergi efter en mycket tuff behandling. Den gick hon igenom för två år sedan, och hon valde att inte berätta det för släkten. Nu vet du.
Anna slutade genast beundra sina naglar.
— Och de där vida plaggen bär hon för att ärren fortfarande stramar efter operationen, fortsatte jag. Men du, med dina skönhetsinjektioner och din ständiga elakhet, ser mest ut som en välpolerad torkad fisk.
Det blev alldeles stilla på verandan.
— Och om jag hör dig säga ett enda ord till om hennes utseende, då berättar jag för din son varför hans far bodde på hotell i flera månader för två år sedan. Och vem som egentligen betalade den där påstådda tjänsteresan.
Anna drog häftigt efter andan, flög upp och stötte till stolen. Den välte bakåt och slog i verandagolvet med en hård smäll.
Hon började skrika nästan omedelbart, men den gången tänkte jag inte tiga heller.
När oväsendet nådde grillplatsen kom Lars springande. Han grep tag i min ärm, väste åt mig att vara tyst och krävde att jag genast skulle sluta ställa till med skandal.
Vi lämnade sommarstället mitt i ett högljutt gräl.
De följande tre dagarna sade Lars inte ett ord till mig. Men vid det laget förstod jag redan att den verkliga uppgörelsen ännu låg framför oss.
I augusti firades moster Marias guldbröllop.
Allt hade ordnats storslaget: en hyrd restaurangsal, kritvita dukar, serveringspersonal, långa bord och nästan hela släkten samlad på ett och samma ställe.
Eva kom i en lös klänning i mörk körsbärsröd färg. Erik bar en kostym som var så noggrant pressad att inte ett veck låg fel.
Till en början förflöt kvällen lugnt. Men Anders och Anna hann dricka mer än de borde, och av deras blickar att döma hade de bestämt sig för att ta igen tidigare förödmjukelser.
Efter en stund reste sig Anders och tog mikrofonen från kvällens konferencier.
— I dag har vi samlats här, människor som på olika sätt har åstadkommit mycket, började han och lät blicken glida åt vårt håll. Det är verkligen trevligt att se alla tillsammans. Och särskilt vill jag nämna en alldeles speciell gren av familjen: Eva och Erik.
Han vände sig helt mot dem.
— Se på vår kära Eva. Femtiosex år gammal, och vad har hon egentligen att skryta med? Inga egna barn, ingen karriär, ingen egen bostad. Hon bor i Eriks lägenhet, i praktiken på någon annans villkor. Eva, du kan åtminstone önska moster Maria det som du själv aldrig lyckades skaffa dig.
Han visste mycket väl var han skulle sätta in stöten.
Eva och Erik hade inga barn på grund av hennes svåra sjukdom. I familjen undvek man alltid det ämnet. Anders kände till orsaken och valde medvetet den ömmaste punkten.
Ett dämpat mummel drog genom salen.
Eva gömde ansiktet i händerna och började gråta. Inte högt, nästan ljudlöst. Bara axlarna skakade svagt.
Då reste jag mig.
Jag gick fram till konferencieren, tog mikrofonen ur hans hand och vände mig mot honnörsbordet.
— Nu ska ni lyssna på mig, sade jag. Eftersom Anders själv valde att öppna den här dörren, tänker jag inte längre låtsas som om ingenting har hänt.