— Före jul och nyår ska det vara ordentligt städat. Kom hit och gör rent hos oss i lägenheten. Erik sa att du är ledig i helgen.
— Margareta, jag… jag har faktiskt egna planer. Maria och jag tänkte…
— Dina egna saker kan vänta! avbröt hon vasst. — Jag är gammal nu, det är tungt för mig. Du är skyldig att hjälpa oss.
Anna vaknade klockan sex, precis som alla andra morgnar. För att inte väcka sin dotter Maria smög hon ljudlöst ut i köket, satte på vattenkokaren och tog mobilen i handen medan vattnet började värmas.
Under de senaste tre månaderna hade hon upprepat samma ritual varje morgon: öppnat bankappen och räknat hur många dagar som återstod till lönen. På kortet fanns nästan ingenting kvar, och nästa utbetalning skulle inte komma förrän veckan därpå.
Hon lade ifrån sig telefonen, drog ett djupt andetag och lutade handflatorna mot fönsterbrädan. På en stol låg Marias gamla skolkofta, slängd där kvällen innan. Ärmen hade Anna lagat så prydligt hon kunnat. Flickan hade nästan vuxit ur den, men att köpa en ny kändes som en dröm långt bortom räckhåll.
Dagen före hade Marias vinterkänga gått sönder på vägen hem från skolan. Sulan hade helt enkelt släppt. Anna hade sett hur dottern försökte dölja den trasiga delen, bara för att mamma inte skulle bli ledsen.
Samma kväll stod de tillsammans i den närmaste skoaffären och letade efter det billigaste paret nya kängor som ändå var varma nog.
— Mamma, varför då? Jag kan gå i de gamla ett tag till…
— Nej, älskling. Vintern har knappt börjat. Du ska inte behöva gå omkring med hål i skorna. Då blir du sjuk.
Ännu en utgift drogs från en budget som redan bara existerade på papperet.
När de kom hem hördes en tung suck från rummet, följd av ljudet av tofflor som släpade mot golvet. Det var Erik. Han hade vaknat sent, eftersom han inte hade lagt sig förrän i gryningen efter ändlösa livesändningar med sina vänner. Resten av dagen hade han mest legat i sängen utan någon brådska att ta sig någonstans.
— Varför tog det så lång tid? mumlade han när han passerade dem utan att ens se på sin fru.
— Vi köpte vinterkängor till Maria.
— Har du inget bättre för dig? Har vi plötsligt gott om pengar? fräste han.
— Nej! Det är ju just det vi inte har. Men vår dotters kängor gick sönder. Det kanske vore dags att du tog dig samman någon gång, Erik! svarade Anna skarpt.
— Varför ska du alltid hetsa upp dig? muttrade han. — Jag har ju sagt att jag ska hitta ett jobb. Men jag kan inte ta vad som helst. Jag är väl ändå en man?
Anna pressade ihop läpparna. Den där meningen hade hon hört tusen gånger under de senaste tre månaderna. Först hade Erik berättat att han skulle börja köra ut leveranser.
— Det är ju ett toppenjobb! Bud tjänar riktigt bra!
Men efter att han tre gånger inte fått sina körningar godkända, och dessutom fått pengar dragna från sitt konto, ändrade han sig snabbt.
— De där är rena bedragarna! hade han vrålat. — Det är inte mitt fel! De lurade in mig i en fälla!
Resultatet blev att han inte bara stod utan inkomst, utan dessutom hamnade på minus. Därefter försökte Erik köra taxi. Men några bra, mer lönsamma körningar fick han inte, eftersom bilen räknades till den enklaste kategorin och nya förare ändå sällan fick de bästa uppdragen. Så nu satt han hemma och var förnärmad på hela världen.
Alla familjens utgifter låg på Anna ensam: mat, kläder, skolsaker, räkningar och mediciner.
Nästa morgon, när Maria precis hade vaknat för att göra sig i ordning till skolan, var Anna redan på väg till arbetet. Som vanligt kom flickan fram för att ge henne en puss på kinden, men samtidigt gled blicken snabbt över mammans gamla, slitna täckjacka och mössa. Samma plagg hade Anna burit i säkert fem år.
Anna märkte blicken, och det högg till i bröstet. Dottern skämdes.
— Mamma, efter skolan i dag ska Eva och Sara gå på bio. Det är en ny film inför nyår. Skulle jag kanske… kunna följa med?
Hon tystnade innan hon hann be ordentligt.
— Ring mig när lektionerna är slut. Kanske kan vi ordna det. Jag ska se om jag hittar några pengar.
Men Maria visste redan svaret. Bio var en lyx i deras familj. Det hade det alltid varit, men nu gjorde bristen på pengar ännu mer ont än tidigare. Flickan nickade bara, som om hon trodde på möjligheten, och gick för att fortsätta klä på sig.
När Anna kom fram till jobbet satte hon sig vid sitt skrivbord och begravde ansiktet i händerna. Snart fyrtio år gammal. Tio år på samma arbetsplats. Alltid sparande på sig själv. Fem vintrar i samma jacka, en jacka som inte såg bättre ut ens efter tvätt.
Varje månad räknade hon dagarna. Till lönen. Till förskottet. Till den stund då hon äntligen skulle kunna köpa något nytt till Maria, så att flickan slapp titta avundsjukt på sina klasskamrater.
Anna brukade inte klaga. Hon fortsatte bara leva, dag efter dag. Men just i dag blev allting ovanligt tungt och sorgligt. Plötsligt såg hon Maria framför sig, stående utanför biografen medan de andra barnen köpte popcorn, och hörde henne säga: ”Nej tack, jag vill inte ha.” Anna torkade bort en tår, suckade och viskade de ord hon upprepade för sig själv nästan varje morgon:
— Bara lite till. Vi ska klara det. Allt kommer att ordna sig… snart är det ju nyår.