Nya chanser, försökte hon intala sig. Ett nytt år betydde väl åtminstone en ny början.
Men längst inne visste Anna att hon ljög för sig själv. Ingenting skulle förändras bara för att kalendern bytte siffra. Om något kunde det snarare bli ännu tyngre.
Arbetsdagen svalde henne med allt sitt monotona brus och lämnade inte mycket plats åt tankar. Hon skrev, sorterade handlingar, svarade i telefon och flyttade papper från en hög till en annan, nästan som om kroppen arbetade utan henne. Ändå låg morgonens bild kvar som en besk eftersmak: Marias slocknade blick, den där alltför vuxna förståelsen i ett barns ansikte.
När lunchrasten äntligen kom tillät Anna sig att sjunka ner på stolen, öppna matlådan med pasta och andas ut för första gången på flera timmar. Hon hann knappt ta upp gaffeln förrän mobilen vibrerade mot bordsskivan. Det var Maria.
— Mamma… — Rösten var låg och försiktig, artig på ett sätt som skar i Anna, som om flickan redan hade förberett sig på att få nej. — Jag tänkte bara fråga…
— Självklart, älskling, — avbröt Anna snabbt, innan dottern hann avsluta meningen. — Jag skickar pengar. Till biljetten och till popcorn också. Gå du. Var med dina kompisar.
I luren blev det tyst i en sekund. En sådan där tystnad som nästan dånade, som om Maria inte riktigt vågade tro på vad hon hade hört.
— Mamma! Åh, mamma! Tack! Jag… jag ska berätta allt sen, precis allt!
Anna hörde hur något ljust och lätt återvände till dotterns röst, en klingande glädje som hon inte hade hört på länge.
— Ha det så fint, min lilla vän.
Hon avslutade samtalet och öppnade genast bankappen. På kontot fanns det nästan pinsamt lite kvar. Ändå tvekade hon inte ens. Hon fyllde i Marias uppgifter och skickade över pengarna. Det sista hon hade.
Sedan såg hon ner på sin pasta, utan köttbullar, utan sallad, bara en enkel matlåda som plötsligt verkade ännu torftigare. Men märkligt nog kände hon samtidigt en lättnad. Som om hon, genom att betala en biobiljett, hade köpt åt sin dotter en liten bit av en vanlig barndom.
På kvällen hade snön bäddat in staden i vitt. Flingorna föll tätt och tungt, sådana där stora tussar som i gamla filmer, men det fanns inget sagolikt över det. Trafiken stod nästan stilla, bussarna kröp fram längs gatorna som trötta sniglar, och varje minut kändes längre än den förra.
Anna hade redan väntat vid hållplatsen i tjugo minuter. Kylan hade letat sig genom kappan, skorna var fuktiga och fingrarna hade domnat trots handskarna. När bussen till slut rullade in kastade sig människorna mot dörrarna. Med möda pressades hon in bland de andra, inklämd mot en stolpe så hårt att hon knappt kunde röra armen.
Just då började mobilen ringa.
Det var hennes svärmor, Margareta. Hon hade alltid en kuslig förmåga att välja de mest olämpliga ögonblicken. Anna slöt ögonen en kort stund och drog efter andan. Naturligtvis. Precis nu.
— Hallå… — Hon försökte hålla telefonen så stadigt hon kunde, samtidigt som någon bakom henne knuffade till hennes axel.
— Anna, jag ska fatta mig kort, — sade Margareta utan minsta inledning. — Före helgerna måste det storstädas. Du får komma och göra rent hos oss. Erik sa att du är ledig i helgen.
Anna var nära att tappa mobilen, men lyckades få ett hårdare grepp om den.
För ett ögonblick stelnade hon helt.
Det var sista helgen före nyår. Hon hade lovat Maria att de skulle pynta lägenheten, ta fram granen och baka småkakor tillsammans, bara för att försöka skapa åtminstone lite högtidskänsla hemma.
— Margareta, jag har faktiskt… vi har redan planer. Maria och jag skulle…
— Dina egna saker kan vänta! — avbröt svärmodern vasst. — Jag är gammal, för mig är sådant här ansträngande. Det är din skyldighet att hjälpa oss.
Anna bet ihop så hårt att käken värkte. Hon fick anstränga sig för att inte svara med samma ton. Hon visste mycket väl att problemet inte handlade om ålder, utan om Margaretas ändlösa cigaretter, som hade gjort henne andfådd bara av att gå genom lägenheten.
— Vi får prata om det senare…
— Det finns inget att prata om. Då säger vi så. Jag väntar dig på lördag.
Samtalet bröts innan Anna hann säga mer. Hon stod kvar, hoppressad mellan främmande vinterjackor och kalla armbågar, och försökte hålla balansen medan bussen ryckte framåt. Att ringa tillbaka var omöjligt. Hon stod nästan på ett ben, fastkilad som i ett skruvstäd.
Det var sent när Anna till slut kom hem. Hon var genomfrusen, utmattad och kände sig alldeles urvriden. Men så fort hon öppnade ytterdörren kom Maria rusande mot henne. Flickans ansikte lyste, kinderna var röda av upphetsning och orden bubblade ur henne innan Anna ens fått av sig skorna.
— Mamma! Det var så bra! Och det fanns en scen som var så himla rolig… — Hon pratade utan paus och drog med sig Anna mot köket. — Jag har värmt middagen! Kom, sätt dig här! Din mugg står framme! Mamma, det var verkligen jättehäftigt!
Anna såg på henne med trötta ögon, men något mjuknade och värmdes i bröstet. Maria var lycklig. Just då betydde det mer än allt annat. Hon strök dottern över axeln, lyssnade på de ivriga, hoppande berättelserna och log, trots att krafterna nästan var slut.
Erik var inte hemma, fast väggklockan redan visade åtta. Anna blev inte ens förvånad längre. Det hade sedan länge blivit en del av det som räknades som normalt i deras liv.
Hon sade bara lågt till sin dotter:
— Det viktigaste är att du fick en fin dag, älskling.
Maria försvann snart in på sitt rum för att ringa en kompis. Genom väggen hörde Anna hennes klara skratt, ett sådant skratt som på senare tid blivit allt mer sällsynt.
Långsamt började Anna plocka undan efter middagen. Hon staplade tallrikarna, sköljde ur muggarna och torkade av bordet. Varje rörelse kändes tung, som om tröttheten hade lagt sig över hennes axlar med blyets hela vikt.