Hon gick in i sovrummet, drog av sig kläderna, bytte om och kröp ner under täcket. Nästan i samma ögonblick sjönk hon ner i en tung, drömlösliknande sömn.
Men drömmen som kom var allt annat än stillsam. Den var grå och kvävande, som ett envist novemberregn som aldrig ville ta slut. Erik fanns där, hans mamma också, och dessutom en massa okända människor, röster, ansikten utan tydliga drag. Någon skrek, någon krävde saker av henne, någon gav order och viftade med armarna. Till en början flöt allt ihop till ett obegripligt virrvarr, men sedan blev stämningen hotfull, nästan farlig. Anna förstod inte vad som pågick, förrän ett hårt brak plötsligt skar genom allt.
Och det var inget ljud i drömmen.
Det var på riktigt.
Hon slog upp ögonen med ett ryck. Klockan visade fyra på morgonen. Ute i köket hördes buller, slamrande glas och dova röster. Anna satte sig upp, fortfarande omtöcknad, stack fötterna mot det kalla golvet och gick barfota genom hallen. Ljuset från köket fick henne att kisa när hon sköt upp dörren.
Vid köksbordet låg en man hon aldrig hade sett förut, utsträckt över bordsskivan med armarna åt sidorna, som om han hade tänkt tillbringa resten av natten där. Bredvid honom satt Erik. Ansiktet var blossande rött, blicken dimmig av sprit, och han stoppade i sig av resterna från middagen — maten Anna hade försökt spara för att få pengarna att räcka fram till nästa lön.
När han fick syn på henne lyfte han knappt huvudet.
— Vad vill du? mumlade han sluddrigt. Vi har gäster…
— Gäster? Erik, klockan är fyra på morgonen! utbrast Anna, och nu var hon klarvaken. Vad är det här för vansinne?
Han försökte resa sig, men kroppen lydde inte. Han vinglade till och sjönk ner på stolen igen.
— Skrik inte… det är snart nyår… slappna av lite…
— Ja, med dig är det ju verkligen lätt att slappna av, svarade hon pressat och bet ihop så hårt att det värkte i käkarna.
Då hände något inom henne. Det var som om en tunn tråd, en sådan som hållit ihop henne alldeles för länge, plötsligt brast. Hon gick fram till bordet, grep tag i den främmande mannens jackärm och började dra honom mot hallen. Han protesterade knappt, mest mumlade och snubblade efter. Dörren till trapphuset slog igen med en smäll, och Erik ryckte till.
— Vad håller du på med…? började han ilsket.
— Du ska få se.
Anna vände tillbaka, gick raka vägen fram till sin man och knuffade ut även honom efter hans kompis.
Erik försökte säga emot, men det blev inte mycket mer än ett svagt, osammanhängande muttrande. Benen bar honom knappt längre.
— Gå och sov var du vill, sade hon lågt men tydligt. I trapphuset, hos din vän, ute på gatan. Det spelar ingen roll för mig.
— Din… började han, och svordomen fastnade på tungan.
Men dörren hade redan slagit igen framför honom.
Anna blev stående mitt i hallen med handen mot låset. Hon kunde knappt förstå vad hon just hade gjort. Under några minuter rörde hon sig inte alls. Sedan gick hon tillbaka till köket, samlade ihop det som var kvar av maten, slängde tomflaskorna och satte på vatten. När teet var färdigt höll hon koppen mellan båda händerna, som om värmen kunde hindra henne från att falla isär.
Sömnen var fullständigt borta. Hon satt länge vid köksbordet och såg ut genom fönstret. Gatan där nere låg vit och tyst, täckt av nyfallen snö. All smuts, all gråhet, allt slitet och fult hade dolts under ett rent lager av vinter. Efter en stund märkte hon att mörkret började tunnas ut. Morgonen kom. Det var dags att göra sig i ordning och gå till jobbet.
När Anna lämnade lägenheten fanns Erik inte längre utanför dörren. För första gången i hennes liv väckte det ingen oro i henne. Inte ens nyfikenhet.
Fredagens arbetsdag gled förbi nästan utan att hon märkte det. Hon arbetade koncentrerat, metodiskt, med en envishet som höll tankarna borta från allt annat. Hon ville bli klar i tid, inte stanna kvar en minut längre än nödvändigt.
Mot slutet av dagen kallade cheferna ihop hela avdelningen. Alla samlades, trötta och förväntansfulla, och beskedet kom kort men oväntat:
— Tack för ert fina arbete. Inför nyår får ni en bonus.
När pengarna senare syntes på hennes kort trodde Anna först att hon läste fel. Summan var dubbelt så stor som hon hade vågat hoppas på. Hon förde handen till munnen, för tårarna steg så hastigt att hon inte hann stoppa dem. Det var glädje, men ännu mer lättnad.
Mobilen vibrerade i hennes hand. På skärmen stod Kristina — väninnan hon inte hade träffat på två år. Sju år tidigare hade Kristina rest iväg på ett längre uppdrag, träffat en man där och blivit kvar, något ingen av dem hade kunnat ana. Hon hade gift sig, fått en son och byggt ett liv långt därifrån, men Anna hade hon aldrig släppt taget om.
— Anna, jag är i stan! Bara i tre dagar. Hinner vi ses?
Anna log utan att ens behöva tänka efter.
— Kom hem till mig i kväll.
När Erik till slut behagade dyka upp hemma senare på kvällen hade han redan bestämt sig för vilken scen som väntade honom. Han föreställde sig Anna gråtande, ångerfull, kanske till och med bedjande om förlåtelse. Därför hade han också tagit på sig sitt strängaste ansiktsuttryck redan innan han öppnade dörren.
Men det han möttes av passade inte alls in i hans bild.
I köket satt Anna och Kristina vid bordet. De skrattade, pratade och hade varsitt glas vin framför sig.
Erik blev röd i ansiktet på ett ögonblick.
— Vad fan är det här?! Vad håller du på med?! vrålade han genast, precis som han alltid gjorde när något inte passade honom. Vad har jag sagt om främmande människor i mitt hem? Vad är det du har ställt till med?
Kristina stelnade med glaset i handen. Hon såg från honom till Anna, uppenbart oförstående, som om hon plötsligt hamnat i fel lägenhet. Anna suckade bara stilla, ställde ner sitt glas och talade med en lugn röst.
— Erik… jag är så fruktansvärt trött på dig. På riktigt. På dig och på din mamma.
Hon mötte hans blick utan att vika undan.
— Man brukar säga att ett nytt år betyder ett nytt liv, fortsatte hon efter en kort paus. Så jag börjar nu. Jag lämnar dig, Erik. Packa dina saker och försvinn från min lägenhet.
Han blinkade flera gånger, som om orden inte ville gå in.
— Vad är det du pratar om? sade han först. Sedan drog han på munnen i ett hånfullt leende. Visst, jag kan packa. Men du kommer att ångra dig. Och hur tror du din dotter ska växa upp utan en pappa? Har du tänkt på det?
Anna skrattade till, kort och kallt.
— Min dotter? Nu kom du plötsligt ihåg Maria? Ja… bättre sent än aldrig.
Hon reste sig och gjorde en tydlig gest mot hallen.
— Oroa dig inte för henne. Hon klarar sig.