Den där ”förlusten”, menade hon. För sanningen var ju att han aldrig på riktigt hade tagit ansvar för henne ändå.
Erik stod kvar med halvöppen mun. För en gångs skull verkade han inte hitta någon replik. Orden hade träffat honom, inte för att de var orättvisa, utan för att de var sanna. Med hårda, ryckiga rörelser började han kasta ner sina saker i väskan. Dragkedjan slets fram och tillbaka som om han helst hade velat rycka loss den helt ur tyget.
Varje suck, varje smäll mot garderoben, varje häftig rörelse var tänkt som en provokation. Men Anna svarade inte längre. Hon satt bara stilla och såg på medan han rev bland hyllorna och vräkte undan allt som låg i vägen.
— Du ska få se… du kommer ångra dig, muttrade han lågt. Du kommer krypande tillbaka.
Kort därefter slog ytterdörren igen med en dov knall.
Tystnaden som följde var nästan overklig. Lägenheten kändes plötsligt större, luften lättare. För första gången på många år drog Anna ett andetag utan att det fastnade någonstans i bröstet.
Kristina satt fortfarande mitt emot henne. Hon hade spärrat upp ögonen och såg ut som om hon inte riktigt kunde avgöra om hon nyss bevittnat ett gräl eller början på ett nytt liv.
— Anna… vad var det där? frågade hon lågt när Anna kom tillbaka till köksbordet.
Anna slöt ögonen ett ögonblick och började sedan berätta. Inte snabbt, inte dramatiskt, utan som någon som äntligen slutat skydda en lögn.
Hon berättade att Erik i månader hade påstått att han sökte arbete, fast han mest hade legat på soffan. Att de sista kronorna gång på gång gått till öl i stället för mat. Att han försvunnit om kvällarna och kommit hem först när gryningen redan ljusnat bakom gardinerna. Att de på senare tid knappt varit en familj längre, snarare två främlingar som råkade dela bostad. Hon berättade hur hon varje dag räknat de pengar som fanns kvar, hur hon försökt få allt att räcka, och hur Maria börjat skämmas över sin mammas slitna kläder och trötta ansikte.
Och till sist sade hon det svåraste: att hon sedan länge hade varit rädd för att se sig själv i spegeln. Inte för rynkorna. Inte för åren. Utan för den hopplöshet som hade tagit plats i hennes blick.
Kristina lyssnade utan att avbryta. Hennes ansikte blev allt stramare, kindbenen framträdde tydligare och ögonen mörknade av ilska. Till slut lade hon plötsligt handen på bordet.
— Flytta till mig.
Anna stirrade på henne.
— Vad sa du?
— Kom till min stad, upprepade Kristina bestämt. Till Göteborg. Anders letar just nu efter en ekonomiansvarig. Någon som kan jobbet, någon med erfarenhet. Och det är precis vad du har. Han behöver en sådan som dig.
— Kristina… Anna skakade på huvudet, överrumplad. Men hur skulle det gå? Jag har ju allt här…
— Vad har du här? frågade Kristina mjukt men utan att vika undan. Erik? Nej. Dina föräldrar? De finns inte längre. Ditt arbete? Du sa själv att det inte leder någonstans.
— Men Maria då? Hennes skola, hennes vänner…
Kristina tog Annas hand mellan sina.
— Du pratar med henne. Du förklarar. Du är en bra mamma, Anna. Maria litar på dig. Om du visar att flytten är en chans och inte ett straff, kommer hon förstå. Barn vågar ofta ta ett steg framåt mycket fortare än vi vuxna.
Anna drog långsamt efter andan.
För vad var det egentligen som band henne kvar?
På lördagsmorgonen ringde Margaretas telefonnummer så många gånger att mobilen nästan vibrerade av bordet innan Anna till sist svarade.
— Anna! Vad har du gjort med Erik? skrek hennes före detta svärmor utan hälsning. Han står här hos mig och säger att du har kastat ut honom! Du släpper in honom igen genast! Han är din man! Hör du det? Genast!
Anna satt stilla vid köksbordet och lät anklagelserna skölja över henne.
— Och tro inte att du kommer undan! fortsatte Margareta, nu ännu gällare. Vi ska kräva vår del av lägenheten! Erik har rätt till den!
Då log Anna svagt. Just de orden hade hon nästan väntat på.
— Margareta, lägenheten är min. Den tillhörde min far. Om jag vore du skulle jag läsa på lite om vad lagen faktiskt säger.
Det blev tyst i andra änden.
— Men… men…
— Så det är ingen idé att hota mig. Lycka till med Erik.
Nyår firade Anna och Maria ensamma. Men för första gången på länge kändes inte ordet ensamma sorgligt. Det var stilla, enkelt och lyckligt. De köpte till och med en liten burk röd kaviar, en sådan liten lyx som Anna inte hade unnat sig på åratal. Maria sprang genom lägenheten i sin nya blus, skrattade högt och tände tomtebloss vid fönstret.
— Mamma! Kom, vi går ut och tittar på fyrverkerierna! ropade hon och drog Anna i handen.
De gick ut i den kalla, knarrande snön. Himlen ovanför husen blossade i blått, guld och rött, och Maria stod där med ansiktet vänt uppåt, lysande som om världen äntligen hade bestämt sig för att se henne.
Anna betraktade sin dotter och tänkte:
För hennes skull var allt uthärdat. Och för hennes skull är det nu dags att förändra allt.
När helgerna i januari var över gick Anna in till sin chef utan långa förklaringar och lade uppsägningen på skrivbordet.
— Är du säker? frågade chefen.
— Helt säker, svarade Anna.
I samma stund kände hon en märklig lättnad, som om hon efter en lång och tung vandring äntligen fått ta av sig ett par blöta, hårda kängor.
Skilsmässan från Erik gick snabbare än hon hade trott. Han försökte ställa till scener, krävde pengar och kom med hot, men inget av det hjälpte. Lagen stod på Annas sida.
När våren kom sålde hon lägenheten. Hon och Maria packade sina viktigaste saker, steg på tåget och reste mot Göteborg, mot en större stad där möjligheterna inte kändes som tomma ord. Kristina hjälpte dem att hitta en ljus och trivsam bostad i ett nybyggt område. Hon hjälpte också Anna vidare till ett arbete med en lön som Anna tidigare knappt ens hade vågat drömma om.
Maria började i en ny skola och överraskade sin mamma nästan genast. Hon fann sig snabbt till rätta, fick nya vänner och redan efter en månad skrattade hon oftare i telefon än hon hade gjort hemma under flera år.
Och Anna själv slutade räkna varje krona. Hon slutade vänta på lönen som om den vore en räddning. Hon slutade stelna till varje gång telefonen ringde, för det fanns inte längre någon svärmor som kunde kräva något av henne.
För första gången på mycket länge köpte hon en ny varm jacka åt sig själv. En ny mössa också. Och rejäla vinterstövlar som inte läckte in.
Om kvällarna promenerade Anna och Maria hand i hand genom staden. Ljuset från skyltfönster och gatlyktor speglades i den smältande snön, spårvagnarna gled förbi och världen verkade inte längre grå.
Båda kände samma sak, även om de inte alltid sa det högt:
Livet hade äntligen börjat kännas ljust. Och verkligt.