— Jag tänker inte göra något gratis åt din mamma! Som hon behandlar mig, så kommer jag att behandla henne. Är det uppfattat?
Anna lyfte blicken från datorn när Erik kom in i köket. Hon behövde bara se hans ansikte för att förstå att något hade hänt. Han blev stående vid dörrposten och skiftade oroligt tyngden från den ena foten till den andra, ungefär som en elev som väntar utanför rektorns rum.
— Vad är det nu? frågade hon och slog igen locket på den bärbara datorn.
Erik gick fram till bordet och satte sig mitt emot henne. Hans händer for rastlöst över bordsskivan, som om de inte visste var de skulle ta vägen.
— Anna, mamma fyller år snart. Sextio. Hon vill ordna en riktig fest, bjuda in släkten, vännerna, alla…
Inombords drog Anna ihop sig. Varje gång hans mamma kom på tal brukade det sluta med något obehagligt.
— Och?
— Hon behöver hjälp med allt innan. Du vet, duka, göra sallader, laga varm mat… Hon klarar inte av det själv.
Anna lutade sig bakåt på stolen. Sju år tidigare, när Erik för första gången hade tagit med henne hem till sin mor, hade Maria tagit emot sin blivande svärdotter med en kyla som inte gick att missförstå. ”Hon hör inte hemma i vår krets”, hade Anna hört genom en stängd dörr den gången. Sedan dess hade relationen bara blivit sämre.
Maria, som tidigare arbetat som litteraturlärare, såg sig själv som en bildad och fin människa. Anna däremot betraktade hon uppifrån och ned. Att Anna arbetade på ett IT-företag och tjänade mer än sin man verkade inte höja hennes värde det minsta i svärmoderns ögon. ”Flickor från ordentliga familjer sitter hemma med barnen, de jagar inte karriär”, hade Anna fått höra mer än en gång.
Och Maria hade aldrig kunnat förlåta att sonen flyttade in hos sin fru i stället för att ta henne med sig till barndomshemmet. ”Jag bor ensam, och han bryr sig inte om mig”, klagade hon för alla som orkade lyssna.
— Varför skulle jag hjälpa en kvinna som har avskytt mig från första dagen? frågade Anna.
Erik suckade tungt.
— Hon avskyr dig inte. Det är bara… svårt för henne att acceptera att jag har blivit vuxen.
— Erik, hon sa till din moster, mitt framför mig, att du borde ha gift dig med Sara Johansson i stället. Mitt framför ögonen på mig! Och när jag försökte säga emot, svarade hon att i deras familj talar man inte tillbaka till äldre.
— Mamma kan vara lite vass ibland…
— Lite vass? Anna sköt ut stolen och reste sig. — Hon kallade mig en karriärist som blivit högfärdig av pengar. Hon sa till grannarna att jag inte tar hand om dig eftersom din skjorta var skrynklig. Hon…
— Nu räcker det! avbröt Erik. — Jag vet att ni två inte kommer överens. Men hon är min mamma. Och hon fyller sextio. Hon har bjudit trettio personer, hon klarar det inte på egen hand.
— Då kanske hon inte skulle ha bjudit så många om hon inte kan ordna det?
— Alla är redan inbjudna. Man ställer inte in en sextioårsfest hur som helst.
Anna började gå fram och tillbaka över köksgolvet. Till slut stannade hon vid fönstret.
— Då får hon anlita catering. De sköter allt.
— Det kostar pengar, och mammas pension är inte stor.
— Hon har en son. En son som kan betala sin mammas kalas.
Erik öppnade munnen, men fick först bara fram början på hennes namn.