— Anna, du vet ju hur det är på jobbet just nu. Det strular. Bonusen blev inställd och lönen har inte ens kommit in i tid…
Anna vände sig mot honom. Erik satt med blicken sänkt mot bordet. I sådana stunder såg han alltid så hjälplös ut, som om han varken kunde försvara sig själv eller dem som familj.
— Fint, sade hon stelt. Då får din kära mamma lösa sina bekymmer själv. Jag tänker inte arbeta gratis åt henne. Hon får tillbaka exakt samma behandling som hon ger mig. Är det förstått?
Erik ryckte till och lyfte huvudet.
— Anna, sluta bete dig som ett barn. Kan du verkligen inte lägga undan allt gammalt groll för en enda dag?
— Groll? Anna skrattade kort, utan värme. Erik, din mamma har i sju år gjort allt hon kan för att få mig att känna mig som en främling i er familj. Hon ringer dig fortfarande varje dag och frågar om du har ätit, om du fryser, om du mår bra. Som om jag inte klarar av att ta hand om min egen man. Hon köper strumpor och kalsonger åt dig, fast du har en fru. Hon…
— Hon oroar sig bara för mig.
— Nej, hon vägrar släppa taget om sin son. Och hon gör allt för att skada vårt äktenskap.
Erik reste sig och gick fram till henne.
— Anna, snälla. Det handlar bara om en dag. Gör det för min skull.
— Nej. Anna tog ett steg undan. Jag tänker inte längre spela lycklig familj. Din mamma behandlar mig som en fiende, och jag tänker inte stå där och le mot henne som om ingenting hänt.
Resten av kvällen sa de knappt ett ord till varandra. Erik blev sittande länge i köket och bläddrade rastlöst i mobilen, medan Anna låg i sovrummet med en bok uppslagen framför sig. När han till slut kom och lade sig bredvid henne, låtsades hon sova.
Nästa morgon gick Erik hemifrån tidigt, utan att säga hej då. Anna arbetade hemifrån, men framåt lunchtid märkte hon att hon inte kunde samla tankarna kring rapporterna. Hon visste att hon hade varit hård, men inom sig var hon övertygad om att hon hade rätt.
Maria hade aldrig accepterat henne som en del av familjen. På familjefoton placerade hon sig alltid så att Anna hamnade längst ut i kanten, eller inte kom med alls. Vid högtider hade hon med sig presenter till sin son men ”glömde” svärdottern. När Anna en gång ville möblera om i deras gemensamma lägenhet hade Maria sagt: ”I vår familj brukar man inte röra familjens saker utan att fråga de andra först.” Som om möblerna inte hade köpts för pengar som Anna och Erik tjänat tillsammans.
Dessutom hade Maria en vana att dyka upp utan förvarning och sedan stanna i timmar. Hon kunde ringa på en lördagsmorgon och säga att hon ”saknat sin pojke”, för att därefter sitta kvar ända till kvällen. Med Anna pratade hon knappt. Och om Anna försökte delta i samtalet knep Maria ihop läpparna och vände bort ansiktet.
Vid halv tre ringde det på dörren. Anna gick ut i hallen, såg genom titthålet och stelnade. Ute i trapphuset stod Maria med en bukett blommor i handen.
— Anna, snälla, öppna. Jag behöver prata med dig.
Långsamt vred Anna om låset. Svärmodern såg ovanlig ut. Håret låg inte lika perfekt som det brukade, och ansiktet bar tydliga spår av trötthet.
— Maria? Har det hänt något? Erik är inte hemma.
— Det är dig jag har kommit till. Maria räckte fram buketten. — Får jag komma in?