Anna släppte in henne i hallen och tog emot blommorna. Vita rosor. Dyra, utsökta, nästan högtidliga. Maria hade aldrig tidigare kommit med blommor till henne.
— Kom in i köket, sa Anna efter en kort tvekan. Vill du ha te?
— Ja tack.
De satte sig vid bordet utan att säga något mer. Anna fyllde vattenkokaren, tog fram två koppar och lade tepåsar på faten. Maria satt rak i ryggen, med händerna hårt knäppta i knäet, som om hon var rädd att de annars skulle börja darra.
Till slut bröt hon tystnaden.
— Erik berättade att du inte vill hjälpa till med jubileet.
— Det stämmer.
— Får jag fråga varför?
Anna stannade mitt på köksgolvet och vände sig långsamt om.
— Menar du allvar? Förstår du verkligen inte det?
Maria svarade inte.
— Okej, sa Anna och satte sig mittemot henne. Då säger jag det rakt ut. Sju år, Maria. I sju år har du låtit mig förstå att jag inte hör hemma här. Att jag inte duger åt din son. Att jag är en dålig hustru, en dålig kvinna och, när det passar, en dålig människa också. Och nu vill du att jag ska stå och laga mat åt dina gäster utan ersättning?
— Jag har aldrig sagt att du är en dålig människa.
— Inte? Anna reste sig, drog ut en låda i köksbordet och tog fram ett litet anteckningsblock. — Jag har faktiskt skrivit ner våra små ”samtal”. Lyssna här: ”Anna kan inte laga mat som en riktig fru.” ”Anna arbetar för mycket och struntar i familjen.” ”I anständiga familjer tjänar inte kvinnan mer än sin man.” ”Anna klär sig för utmanande.” Ska jag fortsätta?
Färgen försvann ur Marias ansikte.
— Jag… jag förstod inte att du tog det på det sättet.
— Hur skulle jag annars ta det?
Vattenkokaren började sjuda och klickade sedan till. Anna hällde upp teet och ställde en kopp framför sin svärmor.
Maria böjde blicken mot koppen men rörde den inte.
— Anna, jag kom för att be om hjälp, sa hon, och rösten bar inte längre samma hårda kant som den brukade. — Jag har verkligen bjudit in många människor. För många, kanske. Och nu vet jag inte hur jag ska få ihop allt. Om du inte hjälper mig måste jag ställa in. Jag har drömt om den här dagen i så många år… att få samla alla vid ett och samma bord, åtminstone en gång.
— Varför ber du inte någon annan i släkten? frågade Anna. Sara, till exempel. Hon är ju din svägerska. Hon skulle säkert ställa upp.
— Sara bor i en annan stad. Hon kan inte komma förrän samma dag som festen.
— Och grannarna? Någon väninna?
Maria sänkte ögonen ännu mer.
— Jag har inte så många nära vänner kvar. Och de jag har… de är gamla själva nu. De orkar inte med sådant.
Anna såg på henne länge. Under alla dessa år hade hon aldrig sett Maria så här. Inte säker, inte överlägsen, inte med den där kyliga blicken som brukade mäta och döma. Nu satt hon där liten, trött och nästan hjälplös, som en människa som till sist tvingats erkänna att hon inte klarade allt ensam.
— Vet du vad, Maria, sa Anna långsamt. Jag kan hjälpa dig. Men bara på ett villkor.
Maria lyfte huvudet.
— Vilket villkor?
— Be mig om förlåtelse. För de här åren. För att du aldrig lät mig bli en del av familjen. För att du förödmjukade mig inför andra. För att du försökte få Erik att stå på din sida mot mig.
Tystnaden som följde blev lång. Maria höll så hårt om tekoppen att knogarna vitnade. När hon till slut talade var rösten tunn och osäker.
— Jag… Hon tystnade, svalde och började om. — Förlåt mig, Anna. Jag hade fel. Jag var rädd att förlora min son, och därför… därför behandlade jag dig illa. Förlåt.
Orden kom lågt, nästan bara som en viskning.