— Det där är ditt bekymmer, älskling, att du inte har någon bil längre! Det var du som satte dig bakom ratten när du knappt kunde stå på benen, så tänk inte ens tanken att be om min bil. Du kommer aldrig att köra den!
— Ge mig nycklarna till din bil. Jag måste ut till konferensanläggningen, kastade Erik ur sig utan att ens lyfta blicken från det han höll på med.
Ånga fräste upp från strykjärnet och lade sig som en het dimma över den kritvita skjortkragen, där den sista envisa vecken gav med sig. Han rörde sig avsiktligt nonchalant, som om själva handlingen att stryka sin egen skjorta redan var en bedrift värd applåder. Orden lät inte som en fråga. Snarare som en order, eller som om han bara läste upp ännu en punkt på morgonens lista över självklarheter.
Anna satt vid köksbordet och drack sitt kaffe i långsamma klunkar. Hon tittade inte på honom. Blicken vilade i stället på fönstret och den grå innergården utanför, där biltaken blänkte våta av det fina, ihärdiga duggregnet.
— Taxi, sade hon.
Rösten var jämn, låg och helt utan laddning. Bara ett enda ord, släppt rakt ut i luften.
Ljudet från strykjärnet tystnade. Erik slog av det och ställde ner det på strykbrädan med en dov smäll. Sedan vände han sig om. Ansiktet, som nyss hade burit ett uttryck av överlägsen självklarhet, började långsamt förändras.
— Va? Vadå taxi? sade han, som om det var hon som just hade sagt något fullständigt vansinnigt. — Bilen står ju där nere under fönstret.
— Min bil står där nere, rättade Anna honom och placerade med omsorg den tomma koppen tillbaka på fatet. Porslinets lilla klirr lät oväntat skarpt i morgonens stillhet. Först då vred hon på huvudet och såg på honom. Rakt, utan trots, men också utan minsta tvekan. — Din egen bil lindade du runt en stolpe när du körde full. Och körkortet blev indraget. Har du glömt det?
— Och? Sånt händer! Just nu har jag ingen bil, därför tar jag din.
— Det där är ditt problem, älskling, att du inte har någon bil längre. Du satte dig bakom ratten i ett tillstånd där du inte ens kunde stå upprätt, så be mig inte om min bil. Du kommer aldrig att sätta dig i den.
Hon uttalade varje ord långsamt, nästan som om hon läste upp en dom. Där fanns varken klagan eller ilska, bara torra, nakna fakta som inte gick att vifta bort. Spänningen blev kvar i köket och tjocknade mellan dem. Erik tog några långsamma steg fram till bordet och böjde sig över henne. Han rörde henne inte, men hela hans kropp, stor och tung, fungerade som ett påtryckningsmedel. Han var van vid att det brukade räcka.
— Anna, reta inte upp mig. Jag sa: ge mig nycklarna.
Hon drog sig inte undan. Pressade sig inte bakåt mot stolen. Hon lyfte bara blicken mot honom. I hennes ögon fanns ingen rädsla, endast en kall, avlägsen trötthet. Hon hade sett samma scen utspela sig otaliga gånger tidigare, bara med andra rekvisita.
— Nej. Du sätter dig inte bakom ratten i min bil. Aldrig.
Det sista ordet var nästan tystare än de andra, men just därför slog det hårdare än ett skrik. Det bar på något slutgiltigt, som en punkt efter en lång och plågsam mening.
Rodnaden steg i hans ansikte. Den självbehärskning han själv var så stolt över började spricka i kanterna.
— Har du blivit galen? Ska jag åka taxi till företagets fest? Som någon jäkla loser? Inför hela avdelningen? Det är med flit du gör det här! Du vill förödmjuka mig inför alla!
Han skrek inte, men rösten darrade av återhållen vrede. Han började tala till henne på det där sättet han alltid tog till när han kände att kontrollen höll på att glida honom ur händerna. Det var hans vapen: att förvandla allt till en personlig förolämpning, så att hon skulle tvingas försvara sig, förklara sig, backa. Men Anna försvarade sig inte. Hon såg bara tyst på honom och lät orden falla platt. Hon lät honom tömma ur sig sin ilska.
När han till slut tystnade och stod där med häftig andning gjorde Anna något han uppenbart inte hade räknat med. Hon tog sin telefon från bordet och räckte den mot honom. Över hennes läppar drog ett knappt synligt, bittert leende.
— Varsågod, sade hon med samma lugna röst. — Ring din mamma. Hon kanske lånar ut sitt gamla vrak till dig.
Han stelnade till. Blicken for från mobilen i hennes hand till hennes ansikte och tillbaka igen, som om han inte riktigt kunde ta in hur öppet hånet var. Anna drog inte undan handen. Tvärtom blev hennes blick ännu hårdare.
— Glöm bara inte att påminna henne om att du inte har något körkort.
Han slet åt sig telefonen ur hennes hand med sådan kraft att själva rörelsen blev ett hot.