som om han tänkte knäcka den mitt itu. Fingrarna for ilsket över skärmen när han slog in numret han kunde utantill. Anna reste sig utan brådska, tog sin kopp och gick bort till diskhon med ryggen demonstrativt vänd mot honom. Den första scenen var över. Nu började nästa akt.
— Mamma, det är jag, sade han.
Rösten som nyss hade varit hård av vrede förändrades på ett ögonblick. Den fick en vädjande, nästan barnslig klang, ett tonfall han bara använde när han talade med sin mor.
Anna hade hört det där många gånger tidigare. Det var rösten hos en liten pojke som blivit orättvist behandlad i sandlådan och sprungit till den enda människa i världen som alltid skulle ta hans parti. Hon sköljde långsamt ur koppen under kranen, ställde den i diskstället och tog sedan en kökshandduk.
Hon hade ingen brådska. Varje rörelse var avsiktligt lugn, nästan överdrivet avmätt, som om hon befann sig i en annan, långsammare verklighet dit ekot av hans telefonnummer inte kunde nå.
— Nej, nej, allt är okej… nästan. Det är bara det att jag ringer för att… vi har firmafest i dag, vi ska ut en bit utanför stan. Anna har ställt till med en scen. Hon vägrar ge mig bilnycklarna.
Han tystnade en sekund och lyssnade på den kvittrande rösten i andra änden. Anna torkade av den redan skinande rena bänkskivan med pedantisk noggrannhet. Hon kunde utan svårighet föreställa sig vad Maria sa just nu. Något om att Anna hade blivit alldeles för fräck, att hon inte förstod vilken man hon hade fått, och förstås det eviga: ”Vad var det jag sa?” Replikerna var så välbekanta att de nästan gav henne illamående.
— Precis, det är ju det jag säger! Det är förnedrande! Att jag nu ska behöva stå här som någon fullständig idiot och… Nej, tänk dig, inte ens det! Hon säger att jag ska ta taxi. Hon sa att hon aldrig mer tänker låna ut bilen. Aldrig. Inte en enda gång.
Han började gå fram och tillbaka över köksgolvet, från den ena väggen till den andra, som ett instängt djur i bur. Mobilen var den enda tunna tråd som förband honom med friheten. Då och då kastade han brinnande, arga blickar mot Annas rygg, men hon vände sig inte om.
För honom hade hon blivit en döv vägg, en yta där alla hans känslor studsade tillbaka utan att lämna minsta märke. Det gjorde honom ännu mer rasande. Han behövde en publik för sin föreställning, men huvudåskådaren hade medvetet lämnat salongen.
— Varför? Därför att hon vill! Hon drog upp den där gamla historien igen… Ja, den med körkortet… Men herregud, hur länge ska man älta det? Sånt kan hända vem som helst! Han slog ut med handen som om han viftade bort en envis fluga, trots att hans samtalspartner inte kunde se honom. — Och nu använder hon det mot mig! Hon håller fast vid det som om jag hade tagit ifrån henne det sista hon ägde!
Anna öppnade kylskåpet och tog ut en yoghurt. Hon drog av folielocket, hämtade en sked och ställde sig vid fönstret. Där åt hon, fortfarande med blicken fäst vid det grå landskapet utanför glaset. Regnet hade börjat falla. Dropparna smattrade mot fönsterblecket i en jämn, likgiltig rytm, som ett kyligt ackompanjemang till hans samtal.
— Din? Mamma, menar du allvar?
Eriks röst bytte färg ännu en gång. Nu fanns där verklig lättnad, och under den växte en triumf fram. Han stannade mitt i köket. Ansiktet klarnade.
— Självklart, jag kommer direkt! Den startar, det är klart den gör. Varför skulle den inte göra det? Mamma, du räddar mig verkligen! Tack! Puss, jag är där snart!
Han avslutade samtalet och dängde mobilen i bordet. Smällen när plasten träffade träskivan var skarp, nästan utmanande. Han såg på Anna just som hon släppte den tomma yoghurtburken i soporna.
I hans ögon glimmade segern. Den här rundan hade han vunnit. Han hade hittat en utväg. Han hade bevisat för henne att hon inte var centrum i hans universum, att det fanns andra människor som var beredda att hjälpa honom.
— Ser du? Alla här i världen är inte som du. Det finns fortfarande normala, kärleksfulla människor som ställer upp i stället för att bara sätta käppar i hjulen.
Han uttalade orden med överlägsenhet, fylld av en känsla av moralisk seger. Han väntade på att Anna skulle svara, hugga tillbaka, säga något som kunde förlänga striden. Men hon stängde bara skåpluckan tyst.
— Vad roligt för dig, Erik, sade hon utan att vända sig om. — Och för din mamma också.
Sedan lämnade hon köket och lät honom stå kvar ensam med sin lilla triumf. Han njöt av den ännu en kort stund innan han gick in i rummet, ryckte åt sig den nystrukna skjortan från strykbrädan och började klä på sig.