Det var en taktisk seger, inget mer. Han hade fått tyst på henne och dessutom ordnat skjuts åt sig själv. Ändå skavde något längst bak i medvetandet, en dov och obehaglig förnimmelse av att han i själva verket hade förlorat något långt viktigare. Han kunde bara inte sätta ord på vad.
Natten hade redan passerat midnatt med god marginal. Anna sov inte. Hon satt i vardagsrummet med en bok uppslagen i knät, men blicken gled inte över raderna. Lampans sken låg mjukt över sidorna, bokstäverna fanns där, svarta och tydliga, men de vägrade forma sig till mening. Hon väntade bara. Lyssnade till husets nattliga knäppningar, till tystnaden mellan dem. Hon visste att det skulle komma. Inte exakt hur, inte i vilken form, men slutet hade hela kvällen känts oundvikligt.
Först hördes ett dämpat krafsande vid ytterdörren. Sedan ett fumligt, släpande ljud, som om någon letade sig fram med händerna. Nyckeln skrapade länge mot låset innan den till slut hittade rätt. Ett klick, en tung rörelse, och dörren gick upp.
Erik stod på tröskeln.
Regnet hade dränkt honom. Håret låg klistrat mot pannan, och den dyra skjortan som hon på morgonen strukit så noggrant hade förvandlats till ett skrynkligt, blött bylte. Han var berusad, men inte på det sätt hon kände igen hos honom. Inte högljudd, inte skämtsam, inte aggressiv. Det här var en fylla som luktade nederlag. Han såg krossad ut.
Utan att möta hennes blick klev han in och gick direkt mot bordet. Ur innerfickan på kavajen drog han fram ett hopvikt, tillknycklat papper och släppte det på soffbordets glasskiva. Ett protokoll. Ett vitt formulär med blå bläckrader som i det svaga ljuset såg ut som ett dödsbesked.
Anna rörde sig inte. Hon betraktade honom bara: de hopsjunkna axlarna, hur han tungt sjönk ner i fåtöljen och lutade huvudet bakåt. Han sade ingenting. Men bakom honom, i dörröppningen, syntes ännu en gestalt.
Maria.
Hon stod där med kappan uppknäppt och hängande kring kroppen, ansiktet stelt av beslutsamhet. Hon såg ut som en befälhavare som just anlänt till platsen för ett förlorat slag. Hon steg in, stängde dörren bakom sig och lät inte ens kappan falla från axlarna innan hon fäste blicken på Anna.
— Är du nöjd nu? frågade hon.
Rösten var hård som metall. Det fanns ingen verklig fråga i den, bara anklagelse.
Anna slog långsamt igen boken och lade den bredvid sig i soffan.
— Vad är det jag förväntas vara nöjd över, Maria?
— Över allt det här! Maria svepte med armen genom rummet, mot Erik som satt orörlig med slutna ögon i fåtöljen. — Det var ju precis det här du ville! Du har drivit honom hit! Titta på honom, se vad du har ställt till med!
Hon tog några steg närmare, och hennes upprördhet fyllde hela rummet som en tryckvåg. Erik satt kvar utan att röra sig, fullständigt hemma i rollen som sårat offer, en roll som hans mor genast och villigt höll upp åt honom.
— Om du bara hade låtit honom ta din bil, en ordentlig bil, en riktig bil, hade inget av det här hänt! fortsatte hon, nu med högre röst. — Men nej. Du var tvungen att visa din stolthet. Du skulle sätta honom på plats. Du tvingade honom att köra min gamla bil!
— Din ”gamla bil” är i utmärkt skick, svarade Anna lugnt. — Och den har inget samband med att din son inte kan dricka med måtta. Eller med att han inte kan låta bli att sätta sig bakom ratten när han har druckit.
— Våga inte! fräste Maria.
Hon spärrade upp ögonen.
— Han hade aldrig råkat ut för något om han hade kört din bil! Din har bättre bromsar, den är nyare, folk på vägen hade visat hänsyn. Min gamla bil bryr sig ingen om! Han stötte till en annan bil på parkeringen för att han inte kände bilens mått. För att han är van vid något bättre, och det tog du ifrån honom!
Anklagelsen var så vansinnig att Anna för ett ögonblick blev svarslös. Det hon förebråddes för var alltså inte att hon hade nekat en full man hans vilja. Nej, brottet bestod i att hon hade gett honom ett alltför dåligt redskap för att bryta mot reglerna.
— Mamma har rätt… hördes Erik plötsligt säga, fortfarande utan att öppna ögonen.
Hans röst var dov, ynklig, nästan njutningsfullt förtvivlad.
— Hon gjorde det med flit. Hon hatar mig bara.
Det var ett väl inövat nummer. Han bekräftade, kastade ved på lågorna, och Maria rusade genast vidare med ny kraft.
— Hör du?! Hör du vad barnet säger?! Du lade en fälla för honom, med berått mod! Du ville att han skulle göra sig illa i min bil medan din egen stod hel och fin under fönstret! Du visste att de hade företagsfest i kväll, du visste att han skulle dricka. Du ville att det skulle sluta så här!
Maria stod nu alldeles nära, lutad över Anna, och hennes ord skar genom rummet som slag. Hennes ansikte hade blossat upp av vrede.