— Erik, du måste prata med din fru! Vad tror hon egentligen att hon håller på med? Hon har kastat ut mig!
Erik satt på kontoret och gick igenom en bunt avtal när mobilen plötsligt började vråla i hans hand, fylld av panik och gråt:
— Erik, säg åt din fru att skärpa sig! Hon har slängt ut mig i trapphuset! Fattar du vad hon har gjort?
Det var hans syster Anna. Rösten darrade av både ilska och förödmjukelse, och mellan orden hördes snyftningar. Erik sköt undan mapparna framför sig och kände hur den välbekanta huvudvärken började hamra vid tinningarna.
— Anna, andas först. Berätta lugnt. Vad har hänt?
— Vad som har hänt? — Hon nästan skrek, och rösten steg flera tonlägen. — Din fru… hon bara tog mina saker och vräkte ut dem i trappuppgången! Som om jag vore skräp! Jag står här nu, mitt i trappan, med väskor överallt, och grannarna glor på mig som om jag vore någon stackare utan hem. Erik, förstår du? Hon har förnedrat mig inför alla!
Erik blundade hårt och drog fingrarna över näsroten. De senaste två veckorna hade han känt att något höll på att byggas upp hemma. Maria hade blivit tystare, mer spänd, som om hon gick omkring och höll tillbaka något. Anna, å andra sidan, hade uppfört sig som om hon checkat in på ett hotell där allt ingick och personalen stod redo dygnet runt.
— Men vad ledde fram till det här? frågade han försiktigt.
— Ingenting! Absolut ingenting! — Anna flämtade fram orden. — Jag har bara bott där, pluggat inför proven och inte stört någon. Och i morse stormade hon in i mitt rum… eller gästrummet då, och började skrika att jag skulle packa och ge mig av. Jag sa att jag var hos min bror, att det faktiskt också är ditt hem. Då började hon bara trycka ner mina kläder och grejer i väskor. Erik, hon lät mig inte ens packa ordentligt! Hon knuffade praktiskt taget ut mig genom dörren tillsammans med allt jag äger!
En het våg av vrede steg inom honom. Hur vågade Maria? Anna var hans lillasyster, knappt vuxen, och hon hade kommit för att göra antagningsproven till universitetet. Skulle hon behandlas på det sättet? I hans eget hem?
— Har hon blivit fullständigt galen? slank det ur honom. — Var är du nu?
— I trapphuset! Med tre väskor! Erik, jag har ingenstans att ta vägen. Jag har prov i övermorgon, jag borde sitta och läsa, och i stället står jag här och…
— Stanna där. Jag tar hand om det här nu, avbröt Erik kort.
Han lade på innan systerns gråt hunnit övergå i ännu en lång förklaring. Fingrarna skakade när han letade fram Marias nummer. Signalerna tycktes dra ut i en evighet.
— Ja? svarade Maria till slut.
Hennes röst var jämn. Alldeles för jämn.
— Maria, vad i hela friden är det som pågår? exploderade Erik. — Kan du förklara varför min syster står ute i trapphuset med alla sina saker?
Det blev tyst en sekund. Han hörde hennes andetag, lugna och kontrollerade.
— Därför att jag bad henne flytta ut och hon vägrade, svarade Maria med samma behärskade ton. — Så jag hjälpte henne på traven.
— Skämtar du med mig? Eriks röst skar igenom rummet. Några kollegor vände sig om, och han vred sig genast demonstrativt mot fönstret, sänkte volymen till ett ilsket väsande. — Det är min syster. En nittonårig tjej som är här för att söka till universitetet. Och du kastar ut henne som om hon vore någon slags…
— Erik, avsluta inte den meningen, sade Maria kallt. — Säg inget du kommer att ångra.
— Som jag kommer att ångra? Han höll nästan på att tappa andan av upprördhet. — Det är du som har slängt ut min syster! Ett barn! Förstår du ens vad du har gjort?
— Ett barn, upprepade Maria långsamt, och något farligt smög sig in i hennes röst. — Du menar alltså det ”barn” som inte har diskat en enda tallrik efter sig på två veckor? Det ”barn” som bjuder hem folk och har fest i vår lägenhet medan vi arbetar? Det ”barn” som tog min nya klänning utan att fråga och lyckades hälla rödvin över den? Eller kanske det ”barn” som i morse meddelade mig att hon inte tänkte gå någonstans, eftersom ”hennes bror bor här”?
— Och? avbröt Erik häftigt. — Hennes bror bor ju faktiskt där! Eller har du glömt att det är mitt hem också?
— Nej, Erik, sade Maria, nu lägre men betydligt skarpare. — Det där är mitt hem. Min lägenhet. Den köpte jag för mina egna pengar tre år innan jag gifte mig med dig. Du bor där eftersom du är min man. Din syster bodde där därför att du bad mig, gång på gång, och jag gick med på det. Tillfälligt. Under perioden för hennes antagningsprov.
— Jaha, så nu handlar allt om att det är din lägenhet? fräste Erik, trots att han kände hur marken började glida undan under honom. Han ville inte erkänna det. Inte nu. — Vi är en familj! Betyder det ingenting för dig?
— Just därför, Erik, svarade Maria, med iskall behärskning, — just därför att vi är familj.