— Det är just därför jag faktiskt står här och pratar med dig, i stället för att bara byta lås, svarade Maria snabbt. — Erik, din lilla ”flicka” har uppfört sig egoistiskt och fullständigt ouppfostrat. Jag stod ut i två veckor. Jag försökte prata med henne. Jag förklarade att man plockar undan efter sig när man bor hos någon annan, att man inte väsnas mitt i natten och att man inte rotar bland andras saker. Vet du vad hon svarade?
Erik teg. Käkarna var hårt sammanbitna.
— Hon sa: ”Det här är min brors hem, jag gör som jag vill. Passar det inte dig är det ditt problem.” Precis så, Erik. Ord för ord. Och när jag bad henne ordna någon annanstans att bo, meddelade hon att hon inte tänkte gå någonstans. Så ja, jag ställde ut hennes saker i trapphuset. Pratigt och ordnat, dessutom.
— Det var din skyldighet att lösa det! fräste Erik, fast han redan hörde hur dumt det lät och ändå inte lyckades hejda sig. — Du är värdinnan! Det var du som borde ha hittat ett sätt att komma överens med henne!
— Min skyldighet? I Marias röst fanns ren förbluffelse. — Menar du allvar nu, Erik? Är det alltså min uppgift att uppfostra din vuxna syster?
— Hon är inte vuxen! Hon är nitton!
— Jag var arton när jag hyrde ett rum på studentboende och jobbade kvällar för att ha råd, sa Maria med kylig röst. — Ändå klarade jag av att städa efter mig och att inte bete mig skamlöst mot den som gav mig tak över huvudet. Så försök inte sälja ålder som ursäkt till mig.
— Det där är något helt annat! Erik kände hur diskussionen gled honom ur händerna, och maktlösheten gjorde honom bara ännu argare. — Anna är uppfostrad på ett annat sätt, hon är van vid…
— Van vid vad? avbröt Maria. — Att andra städar efter henne? Att hon får göra precis som hon vill? Att storebror alltid fixar allt? Erik, hon är nitton år. I den åldern bildar människor familj, får barn, gör värnplikt. Och du kallar henne ett barn?
— Sluta spela så förbannat klok! exploderade Erik. — Fattar du över huvud taget vad du har gjort? Hon står ute i trapphuset! Hon har prov i övermorgon! Hon har ingenstans att ta vägen!
— Hon har en mamma som bor två timmar härifrån, svarade Maria utan att blinka. — Hon har studentboende om hon blir antagen. Och hon har pengar till hotell också, av allt det du regelbundet för över till henne.
— Hur vet du om överföringarna? slank det ur Erik.
— För att det är vårt gemensamma konto, ditt geni, sa Maria trött. — Jag ser varenda transaktion. Fem tusen i fickpengar. Tio tusen till kläder. Sju till, oklart till vad. På två veckor, Erik. Tjugotvå tusen.
— Hon är min syster!
— Och hon har varit mitt problem! För första gången höjde Maria rösten. — Ett problem som tog slut för exakt en timme sedan, när jag stängde dörren bakom henne!
— Du… du är ju inte klok! spottade Erik ur sig, nu helt utan självbehärskning. — Du är en hjärtlös egoist som struntar fullständigt i min familj!
— Stopp. Marias röst blev låg igen. — Erik, kallade du mig nyss inte klok och egoistisk?
Något i hennes ton fick honom att tystna.
— Jag… jag reagerade bara för starkt…
— Nej, vänta. Låt oss följa den tanken hela vägen, fortsatte Maria med en skrämmande behärskning. — Jag är egoistisk för att jag inte vill leva i kaos i min egen lägenhet? För att jag inte vill att en främmande människa ska rota i mina garderober? För att jag är trött på att plocka undan efter en vuxen kvinna som inte ens kan säga hej?
— Anna är inte främmande!
— För mig är hon det, Erik. En främling. Innan det här hade jag sett henne tre gånger i hela mitt liv. På vårt bröllop, på nyår och på din mammas födelsedag. Och varje gång betedde hon sig som om jag var hennes tjänsteflicka. Så ja: för mig är hon en främmande människa som har utnyttjat min gästfrihet.
— Okej! Fantastiskt! Erik hade helt tappat kontrollen. — Då är alltså min familj främlingar för dig! Ska jag också flytta ut kanske? Så att jag inte vanhelgar ditt lilla kungarike?
Tystnaden blev så utdragen att Erik hann kontrollera om samtalet hade brutits.
— Vet du vad, Erik, sa Maria till slut, och hennes röst lät märklig, både utmattad och beslutsam. — Din syster kan komma tillbaka. I kväll. Hon hämtar resten av sina saker, ber mig om ursäkt för sitt oförskämda beteende och flyttar ut. Om du tycker att det är orimligt, då kan du dra tillsammans med henne. Den här lägenheten köpte jag före äktenskapet, och den är helt och hållet min. Du kan ta dina saker och bo precis var du vill.