Hos din syster, hos din mamma, på kontoret om det så krävs. Det angår mig inte längre.
— Hotar du mig nu?!
— Nej, Erik. Jag försvarar mitt eget hem. Jag gör bara det jag borde ha gjort redan för två veckor sedan. Du kan fortsätta skrika, kalla mig saker och lägga skulden på mig om du vill. Men varje ord du säger härifrån och framåt för dig bara närmare den punkt där du står i hallen med en resväska i handen. Valet är ditt.
Det blev tyst i luren. Erik andades tungt. Han kände hur adrenalinet, som nyss hade drivit honom framåt, började sjunka undan och ersattes av en kylig, obehaglig insikt.
— Jag vill ha ditt svar senast klockan sju, fortsatte Maria. — Din syster kan komma mellan åtta och nio och hämta sina saker. Om du följer med henne, se då till att hon inte ställer till med någon scen. Jag orkar inte med mer drama. Det var allt.
När samtalet bröts lät tonen nästan som en dom.
Erik sjönk tillbaka på stolen och blev sittande med blicken fäst vid den mörknande telefonskärmen. Tankarna trasslade ihop sig. På ena sidan fanns Anna, lillasystern han hade skyddat ända sedan de var barn, hon som nyss hade gråtit i telefonen. På den andra fanns Maria, kvinnan han hade levt med i fyra år, kvinnan han älskade… eller åtminstone hade trott att han älskade.
Telefonen vibrerade igen. Anna.
— Nå? Pratade du med henne? Bad hon om ursäkt? När kan jag komma tillbaka?
Erik gömde ansiktet i händerna.
— Anna… berätta en gång till. Ordentligt. Exakt vad var det som hände?
— Vad menar du med ”ordentligt”? sa hon genast sårat. — Erik, tror du inte på mig?
— Berätta bara. Från början.
— Alltså… jag vaknade som vanligt. Runt elva, kanske. Sedan gick jag ut i köket…
— Elva? avbröt Erik. — Och när gick du och lade dig i går kväll?
— Tja… vid tre ungefär. Kanske lite senare. Jag chattade med tjejerna, och sedan kollade jag klart på en serie…
— Vänta. Var tjejerna hemma hos oss?
— Ja, de kom förbi. Och? Vi satt ju bara där och tog det lugnt!
Erik mindes plötsligt hur Maria i måndags, utan ett ord, hade sopat upp glasskärvorna i vardagsrummet efter ett glas som enligt Anna ”råkade ramla ner från hyllan”.
— Fortsätt, sa han kort.
— Jag gick alltså ut i köket för att äta frukost, och Maria var där. Och direkt började hon tjata om att jag skulle diska efter mig. Jag sa att jag skulle göra det senare, att jag först behövde äta. Då började hon med att ”senare” för mig alltid betyder på kvällen och att hon är trött på att plocka undan efter mig. Fattar du? Som om jag skräpar ner med flit!
— Diskade du då?
— Erik! utbrast Anna förolämpat. — Vems sida står du egentligen på?
— Jag frågar bara.
— Jag… glömde väl ibland. Jag har faktiskt antagningsprov snart! Jag måste plugga!
Erik slöt ögonen. När Anna sa ”glömde ibland” betydde det i praktiken att hon aldrig hade gjort det.
— Och sedan?
— Sedan började hon gnälla över att jag låter på nätterna. Att hon måste upp tidigt. Okej, jag lyssnar på musik ibland, men inte högt! Och lägenheten är ju stor, hon borde inte ens höra det!
— Det är en trea, Anna. En trea, inte ett slott.
— Ändå! Och då såg jag att hon stod och strök min klänning. Den blå, den jag hade på festen. Jag frågade varför hon hade tagit den, och då påstod hon att den var hennes! Kan du tänka dig?
Något iskallt rörde sig i Eriks mage.
— Anna. Menar du den blå klänningen du hade på Instagram-bilden förra veckan?
— Ja! Visst var den fin? Jag trodde inte Maria skulle märka något, hon har ju inte använt den på evigheter…
— Herregud, mumlade Erik. — Anna, tog du hennes kläder utan att fråga?
— Men Erik, vi är ju nästan familj! Vad är grejen? Systrar lånar väl kläder av varandra hela tiden!
— Ni är inte systrar.
— Nej, men… nästan! Och jag skulle ju ha tvättat den och lagt tillbaka den, det var bara det att det råkade bli en fläck…
— Vad för fläck?
— Alltså… lite vin spilldes. Rött vin. Men det var inte med flit!
Erik kände hur den ilska han nyss tyckt var så självklar plötsligt började lösas upp.
— Vad sa Maria då?
— Hon… hon sa att klänningen hade kostat tjugotusen och att hon bara hade haft den en enda gång, på något företagsevent. Och så sa hon att jag antingen skulle betala kemtvätten eller köpa en ny. Jag frågade varifrån hon trodde att jag skulle få så mycket pengar. Och jag sa väl att det ändå bara var en klänning, att man kan köpa en ny. Då blev hon alldeles blek och sa att jag skulle flytta ut.
— Och vad svarade du?
— Vad skulle jag ha svarat?! Annas röst blev återigen fylld av kränkt upprördhet. — Jag sa att jag hade kommit till min bror, att det här också är ditt hem och att jag inte tänkte gå någonstans! Passar det inte henne kan hon väl själv flytta!
Erik drog handen över ansiktet, långsamt och tungt.
— Anna, sa han till slut med låg röst. — Det här är inte mitt hem. Det är Marias lägenhet.