Den köpte hon dessutom innan vi ens gifte oss.
— Och? Ni är ju gifta!
— Det betyder bara att jag är folkbokförd där, rent juridiskt. Lägenheten är hennes egendom.
— Men du är hennes man!
— Ja, och det är därför jag bor där. Du gör det däremot inte.
Tystnaden som följde i luren sade mer än vilken utskällning som helst.
— Så du… du tar alltså hennes parti? viskade Anna till slut, med en röst som började darra. Mot din egen syster?
— Jag försöker reda ut vad som faktiskt har hänt, svarade Erik trött. Anna, svara ärligt nu. Har du plockat undan efter dig?
— Alltså… inte jämt kanske…
— Har du diskat?
— Erik…
— Anna. Ja eller nej?
— Ibland glömde jag väl, mumlade hon.
— Tog du hem vänner utan att säga till i förväg?
— Det hände en gång…
— Hur många gånger?
— Två, erkände hon lågt. Kanske tre.
— Och du använde Marias saker utan att fråga.
— Det var bara en klänning! Jag tänkte ju lämna tillbaka den!
— Med en vinfläck på.
Anna snörvlade till.
— Erik, varför är du så elak? Det var inte med flit! Jag bara… jag trodde att vi var familj.
— Att vara familj är ingen ursäkt för att bete sig illa, sa Erik, och kände hur de sista resterna av hans självbedrägeri föll sönder. Du har uppfört dig som ett bortskämt barn, Anna. Maria hade all rätt i världen att be dig gå.
— Men…
— Nej. Lyssna på mig nu. Du får komma förbi i kväll. Mellan åtta och nio. Då hämtar du allt som är kvar. Du ber Maria om ursäkt. På riktigt, som en vuxen människa. Sedan flyttar du ut. Antingen åker du hem till mamma eller så hyr du ett rum någonstans. Du har pengar till det, jag har ju fört över till dig.
— Och tentan då?
— Det är två dagar kvar till tentan. Det räcker för att ordna ett tillfälligt boende. Anna, du är nitton år. Det är hög tid att du lär dig ta ansvar för det du gör.
— Så du väljer henne.
— Jag väljer sunt förnuft. Och ja, Anna, jag väljer min fru. För hon har rätt. Helt och hållet.
— Det här kommer du att ångra! fräste Anna.
Sedan bröts samtalet, och det enda som återstod var den tomma signalen.
Erik stod kvar med mobilen i handen och drog ett tungt andetag. Därefter letade han fram Marias nummer och ringde.
— Ja? svarade hon, försiktigt, nästan avvaktande.
— Förlåt, sa Erik utan omsvep. Du hade rätt. Om allt. Jag lät mig styras av hennes gråt och brydde mig inte om att ta reda på vad som faktiskt hänt. Förlåt mig.
Det blev tyst en stund.
— Har du pratat med henne? frågade Maria stilla.
— Ja. Och jag har förstått vilken fullständig idiot jag har varit. Maria, förlåt. För att jag skrek. För det jag sa. För att jag inte stod på din sida direkt. Du har stått ut i två veckor, och jag såg det inte ens…
— Jag försökte säga det till dig, svarade Maria lågt. Men du viftade alltid bort det. ”Hon är ju ung”, ”hon vänjer sig”, ”ge henne lite tid”…
— Jag vet. Jag var blind. Eller så ville jag inte se. Det var enklare att låtsas att allt var normalt.
— Erik… jag är inget monster. Jag försökte verkligen. Men när hon sa att det var jag som kunde flytta härifrån… då gick gränsen. Då förstod jag att om jag inte satte stopp direkt skulle hon bli kvar. För du hade aldrig klarat av att säga nej till henne.
— Du har rätt, medgav Erik. Det hade jag nog inte. Så tack för att åtminstone en av oss hade ryggrad nog.
— Är du inte arg?
— På mig själv? Väldigt. På dig? Nej. Du gjorde det jag borde ha gjort från början. Du skyddade vårt hem.
Maria suckade svagt, och Erik hörde hur något i hennes röst mjuknade, som om spänningen långsamt släppte taget om henne.
— Kommer hon i kväll? frågade hon.
— Ja. Hon ska hämta sina saker. Och, Maria… jag kommer att vara där. Jag ser till att det går lugnt till. Och att hon ber om ursäkt. På riktigt.
— Okej, sa Maria efter en kort paus. Erik… kanske tog jag i för hårt när jag sa att du skulle ta dina grejer också.
— Nej, avbröt han henne. Det gjorde du inte. Jag förtjänade det. Men jag hoppas innerligt att du låter mig försöka gottgöra det.
— Vi får se, svarade hon, och nu fanns där en svag antydan till leende i rösten. Börja med att se till att din syster inte ställer till med någon scen i kväll.
— Det ska hon inte göra. Jag lovar.
När samtalet var avslutat märkte Erik att hans hand inte längre skakade. För första gången den dagen kändes tankarna klara. Kanske för första gången på två veckor.
Han såg på klockan. Det var fortfarande fem timmar kvar till kvällen. Tillräckligt med tid för att tänka igenom orden inför ett samtal med sin syster som skulle bli både svårt och nödvändigt. Ett samtal han borde ha tagit för länge sedan.
Men innan dess måste rapporten bli klar.
Det var dags för dem alla att bli vuxna. Även för honom själv.