— Lagen? avbröt Anna och lyfte blicken mot honom för första gången. — Ja. Där har du faktiskt rätt. Hälften av det jag tjänat under vårt äktenskap tillhör dig juridiskt.
Ett segervisst uttryck gled över Eriks ansikte. Maria lutade sig tillbaka med ett belåtet leende, som om saken redan var avgjord.
— Men, fortsatte Anna, och det lilla ordet föll lågt, nästan stilla, men vägde tyngre än ett skrik, — innan vi börjar dela upp mina inkomster, kanske vi också ska ta itu med dina skulder.
Hon drog fram en ny bunt papper ur mappen och lade den prydligt på bordet. Utskrivna låneavtal. Kontoutdrag. Fakturor. Påminnelser.
— Här är lånet på bilen som du påstod att du hade fått som bonus, men som i själva verket köptes på kredit. Du sa att företaget stod för den. Här finns skulderna till dina vänner, pengarna du lånade för dina misslyckade kryptosatsningar. Dem råkade jag få reda på av en ren tillfällighet.
Hon bläddrade vidare utan brådska.
— Och här är kreditkortsskulden du har hållit tyst om. Och det här, sa hon och lade det sista dokumentet ovanpå högen, — är min ansökan om skilsmässa. Med en detaljerad förteckning över all gemensam egendom och… alla gemensamma skulder.
Sedan teg hon. Hon lät orden sjunka in. Lät dem hinna förstå vidden av det som låg framför dem på bordet.
— Så, älskling, sa hon till slut, och hennes röst var nu märkligt jämn, nästan mild, — innan du kräver hälften av mina hundratusen kronor, vill du kanske prata om hur vi ska dela din skuld på två miljoner, lika rättvist? Eller tänker din syster, som nyss var så bekymrad över våra pengar, hjälpa dig med amorteringarna?
Färgen rann ur Eriks ansikte tills huden såg vaxartad ut. Han stirrade på papperen som om de måste vara en synvilla. Maria for upp ur soffan, ansiktet förvridet av ilska.
— Vad är det här för smuts du har grävt fram? Det där är förtal!
— Nej, svarade Anna och skakade långsamt på huvudet. — Det är bokföring, kära du. Den där tråkiga, opartiska sorten. Samma lag som ni så gärna hänvisar till när den råkar tala till er fördel.
Hon stängde mappen med ett dämpat ljud.
Segern, om det nu var en seger, smakade bittert. Det fanns ingen glädje i henne, ingen triumf. Bara ett tomrum och en kall, klar insikt. Men den insikten var hennes. Hennes sanning. Hennes mark att stå på.
— Så, avslutade hon och såg på sin man, vars ögon nu var fyllda av ren panik, — nu har vi faktiskt något att diskutera. Fast på helt andra villkor. Ert ”lovande projekt” får vänta. Mitt däremot börjar nu.
Hon vände sig om och lämnade vardagsrummet. Bakom sig lät hon dem sitta kvar i en förstummad, ynklig tystnad, omgivna av spillrorna efter sina egna ekonomiska luftslott. De hade till slut rasat samman och dragit deras fräcka, rovgiriga planer med sig i fallet.
Anna gick mot sitt rum, mot datorn, mot arbetet som väntade. Mot sitt eget liv, det hon nu måste bygga upp på nytt. Men den här gången utan illusioner. Och utan oinbjudna delägare.