– Det här är min lägenhet från tiden före bröllopet, älskling, sa jag med ett snett leende när min man dök upp med sin nya erövring.
Nyckeln skrapade i låset just som jag hade ställt den sista nyinköpta krysantemen i vasen. De höstliga blommorna spred en säregen doft genom rummen – kärv, nästan lite bitter, sådan som får en att tänka på promenader i parker där vissna löv prasslar under skosulorna.
Jag väntade ingen. Ärligt talat borde just det där ljudet, ytterdörren som öppnades, ha försvunnit ur mitt liv redan för en månad sedan. Det var då Erik packade ihop sina saker och flyttade ut. Vår separation hade gått stillsamt till, utan skrik, utan sönderslagna tallrikar, nästan pinsamt behärskat – så som vuxna, förnuftiga människor förväntas göra.
Åtta års äktenskap. Inga barn. Olika syn på livet. Ett avstånd som långsamt vuxit tills det inte längre gick att låtsas som något annat. Så såg formeln för vår skilsmässa ut. Logisk, ja. Men ändå sorglig.
Jag blev stående med vasen i händerna och lyssnade mot hallen. Tyg som prasslade. Ett dämpat kvinnoskratt. Eriks låga, mumlande röst. Han var alltså inte ensam. Och av tonfallet att döma var kvinnan med honom knappast någon tillfällig bekant.
Försiktigt ställde jag ifrån mig vasen på det lilla bordet och rätade på ryggen. Märkligt nog kände jag varken den svartsjuka eller den sårade stolthet jag kanske borde ha känt. Det som steg upp inom mig var snarare nyfikenhet, blandad med en tunn strimma irritation. Varför kom han hit? Och varför i all världen tog han med sig någon? En hel månad hade gått sedan han burit ut sina kartonger och lämnat nycklarna på byrån tillsammans med en kort lapp: ”Förlåt för allt. Jag hade fel.”
Erik klev in i vardagsrummet så plötsligt att det nästan såg ut som om han materialiserats ur luften. Bakom honom stod en ung kvinna med ett osäkert leende. Hon kunde vara runt trettio, hade en modern frisyr och bar en ljusblå klänning som framhävde hennes smala figur.
– Anna? sa han, uppenbart oförberedd på att se mig där. – Du är hemma…
– Var skulle jag annars vara? Jag höjde på ögonbrynen. – I min egen lägenhet, efter jobbet, en fredagskväll.
Förvirringen syntes tydligt i hans ansikte. Han drog handen genom håret, den där gamla nervösa gesten jag kände igen alltför väl. Under våra år tillsammans hade han alltid gjort så när han hamnade i en obekväm situation.
– Jag trodde att du var hos dina föräldrar, mumlade han. – Du brukar ju åka dit på fredagar.
– Inte den här veckan. Jag ryckte lätt på axlarna. – Mamma och pappa har åkt till stugan för att stänga igen inför vintern.
En tung, obehaglig tystnad lade sig mellan oss. Kvinnan såg från mig till Erik och tillbaka igen, uppenbarligen utan att förstå vad som pågick.
– Erik, tänker du presentera oss? frågade hon till slut och gav honom en diskret knuff i sidan.
– Ja… naturligtvis. Han harklade sig. – Anna, det här är Maria. Maria, det här är Anna, min… min fru.
Först registrerade jag inte ens vad han hade sagt. Sedan gick innebörden upp för mig. Han presenterade mig för Maria. Och kvinnan bredvid honom hade han alltså låtit tro något helt annat?
– Jag tror att du blandar ihop saker och ting, sa jag och kunde inte hindra ett ironiskt leende från att dra över läpparna. – Jag heter Anna. Och ordet ”fru” är i sammanhanget särskilt intressant.
Färgen försvann ur Eriks ansikte. Kvinnan rynkade pannan, fullständigt förbryllad.
– Vad menar du med att du heter Anna? vände hon sig mot honom. – Du sa ju att din före detta fru hette Maria och att ni skilde er för ett år sedan!
– Det här är min lägenhet från tiden före bröllopet, älskling, svarade jag med ett stilla, vasst leende. – Och Erik och jag är faktiskt fortfarande gifta på papperet, även om vi redan har lämnat in skilsmässoansökan.