Marias ansikte förändrades på ett ögonblick. Hon tog ett steg bort från Erik, som om han plötsligt hade förvandlats till något motbjudande hon inte ville komma nära.
– Har du ljugit för mig? Hela tiden? Hennes röst darrade av vrede. – Vi har träffats i ett halvår, och inte en enda gång har du…
– Maria, det är inte som du tror, sa Erik och försökte ta hennes hand, men hon ryckte undan den. – Jag kan förklara.
– Förklara vad? Nu höjde hon nästan rösten till ett skrik. – Att du tog med mig hem till din riktiga fru? Att allt du berättat om ditt förflutna bara var påhitt?
Jag betraktade dem med en märklig känsla av avstånd, som om jag satt framför en film där rollfigurerna var främlingar. Maria – för det var alltså hennes namn – såg verkligen sårad och lurad ut. Och jag förstod henne. Erik hade alltid varit skicklig på att bygga sina egna versioner av verkligheten.
– Vet du, sa jag till henne, kanske borde vi sätta oss ner och prata. Alla tre. Som vuxna människor.
– Prata om vad? Hon snörvlade till men höll tillbaka tårarna. – Det finns väl inget mer att säga.
– Jo, faktiskt, svarade jag och nickade mot köket. – Jag har en ganska bra flaska vin. Och jag tror att vi båda skulle må bra av att få höra sanningen. Hela sanningen.
Maria tvekade. Sedan gav hon Erik en blick som kunde ha fått färg att flagna från väggarna och nickade kort.
– Okej. Men bara för sanningens skull.
En stund senare satt vi vid köksbordet med varsitt glas rödvin framför oss. Erik hade sjunkit ihop på en stol och såg plågsamt obekväm ut mellan de två kvinnor som han så vårdslöst hade spelat ut mot varandra.
– Nå, sa jag och tog en liten klunk, låt oss börja ärligt. Vad berättade Erik egentligen för dig om sin… så kallade före detta fru?
Maria snurrade nervöst på glaset mellan fingrarna.
– Han sa att ni hade varit gifta i fem år och skilt er för ett år sedan. Att du jobbade som musiklärare på en skola och att det tog slut eftersom du inte ville ha barn. Du hade tydligen valt karriären i stället.
Jag kunde inte låta bli att skratta till.
– Intressant. Då tar vi den verkliga versionen. Vi har varit gifta i åtta år, vi är ännu inte skilda, även om vi bott isär den senaste månaden. Jag är jurist, inte lärare. Och när det gäller barn… tja, det var han som tyckte att vi skulle vänta tills hans karriär hade tagit fart.
Maria vände blicken mot Erik. Han satt med huvudet sänkt, som en tonåring som just blivit ertappad.
– Varför ljög du? frågade hon lågt. – Och vad mer har du ljugit om?
Erik drog en tung suck.
– Jag… det blev fel. När vi träffades var jag fortfarande gift, men Anna och jag levde knappt som ett par längre. Jag ville inte skrämma bort dig. Och sedan… sedan blev det för sent att säga sanningen.
– Det är aldrig för sent för sanningen, påpekade jag. – Fast i ditt fall, Erik, har just sanningen alltid varit ett problem.
– Vad menar du? frågade Maria och såg på mig.
– Att lögner är en vana för honom, svarade jag och tog ännu en klunk vin. – Små, till synes oskyldiga lögner som långsamt äter sönder ett förhållande. ”Jag har inte rökt”, fast han stinker cigaretter. ”Jag var på affärsmöte”, när han i själva verket spelade poker med sina kompisar. ”Självklart har jag gjort det”, trots att han inte ens har börjat.
Erik ryckte upp huvudet.
– Det där är inte rättvist, Anna. Du får mig att låta som en sjuklig lögnare.
– Är du inte det? Jag ryckte på axlarna. – Se dig omkring och fundera på var vi står. Du tog med din nya… flickvän till lägenheten där din lagliga fru fortfarande bor. Och uppenbarligen har du matat henne med en hel hög påhitt.