– Du sa att lägenheten var din, sa Maria lågt. – Att du hade köpt den efter skilsmässan.
– Det är ett av hans paradnummer, sa jag, och lyckades inte helt dölja bitterheten i rösten. – Att lägga beslag på sådant andra har byggt upp. Den här lägenheten är ett arv efter min mormor. Jag fick den innan vi ens gifte oss. Jag krävde dessutom äktenskapsförord just för att skydda den. Ganska klokt av mig, eller hur?
Maria tömde sitt vinglas i ett svep och fyllde genast på igen.
– Vad mer har du ljugit om, Erik? frågade hon, och tröttheten i hennes röst var nästan värre än ilskan. – Har du också hittat på att du driver eget? Att du tjänar hundratusen i månaden?
– Eget företag har han faktiskt, lade jag mig i. – Ett mindre logistikbolag. Men inkomsterna ska du nog inte fråga för noggrant om. Det senaste året har det inte direkt gått strålande.
Erik for upp från stolen.
– Nu räcker det! Ni pratar om mig som om jag vore en möbel, inte en människa. Ja, jag har gjort fel. Ja, jag har ljugit. Men jag gjorde det för att…
– För att det var bekvämare, avslutade jag åt honom. – Det har alltid varit lättare för dig att bygga upp en vacker illusion än att titta den obehagliga sanningen i ögonen.
Han sjönk ner igen, plötsligt hopsjunken, som om all luft gått ur honom.
– Jag älskade dig, Anna. Det gjorde jag verkligen.
– Jag vet, svarade jag och nickade. – Men det räckte aldrig, gjorde det? Du behövde alltid något mer. Eller någon annan.
Maria satte ner glaset så hårt att vin skvalpade över kanten.
– Jag går nu, sa hon med stadig röst. – Och jag vill aldrig mer se dig, Erik. Aldrig.
Sedan vände hon sig mot mig.
– Tack för vinet. Och för sanningen. Du förtjänar bättre än det här.
Hon reste sig och gick mot hallen. En stund senare hörde vi båda ytterdörren slå igen.
Kvar i köket satt vi mittemot varandra utan att mötas med blicken. Det vin som blivit kvar i glasen stod mörkt och orört, nästan som stelnat blod.
– Varför kom du hit? frågade jag till slut. – Och varför i hela friden tog du med henne?
Erik lyfte långsamt blicken mot mig.
– Jag skulle hämta mina vinterkläder. Jag trodde att du inte skulle vara hemma. Och Maria… hon ville se var jag bodde. Jag klarade inte av att säga att jag egentligen hyr ett rum hos en kompis.
– Så din lösning blev att visa henne min lägenhet? Som om den var din?
– Vår lägenhet, rättade han mig. – Vi bodde faktiskt här i åtta år. Jag tänkte bara… några timmar, medan du ändå inte var här…
– Herregud, Erik. Jag skakade på huvudet. – Du har inte förändrats ett dugg. Samma gamla knep. Samma undanflykter. Samma små lögner som till slut växer till katastrofer.
Han svarade inte. Men tystnaden mellan oss var tydligare än vilken bekännelse som helst.
Efter en stund frågade jag:
– Älskar du henne på riktigt?
Han ryckte på axlarna.
– Jag vet inte. Kanske. Hon är… annorlunda. Inte lika skarp som du, men på något sätt… varmare. Eller hur jag nu ska säga.
– Och därför berättade du för henne att jag var en elak musiklärare som valde karriären framför familjen? Jag kunde inte hålla sarkasmen borta.
– Jag ville bara… Han tystnade och svalde. – Jag ville börja om. Utan allt gammalt som hängde över mig.
– Det gamla hinner alltid ikapp en, Erik. Jag drack ur mitt vin och ställde ner glaset. – Precis som i dag.
Han nickade, som om han inte längre orkade protestera.
– Vad händer nu då? frågade han efter en lång paus.
– Nu packar du ihop dina vinterkläder, sa jag och reste mig från bordet. – Och sedan kommer du aldrig mer hit med dina nycklar. I morgon byter jag lås.