– Och skilsmässan? frågade han.
– Den går vidare precis som vi kom överens om. Om tre veckor tas ärendet upp i tingsrätten. Inga krav från någon av oss, inga efterspel.
Erik reste sig, men blev stående bredvid stolen. Han skiftade tyngden från ena foten till den andra, tafatt och osäker, som om orden fanns där men modet saknades.
– Var det något mer? frågade jag och höjde ögonbrynen.
Han såg på mig, ovanligt försiktigt.
– Du… mår du bra, Anna? Jag menar, efter allt. Efter att vi gick isär.
Frågan överrumplade mig. Inte för att den var svår, utan för att rösten bar på något jag inte hade hört från honom på mycket länge: verklig omtanke.
– Ja, svarade jag efter en kort tystnad. – Faktiskt bättre än jag trodde. Det känns nästan som om jag äntligen har ställt ifrån mig en ryggsäck jag burit alldeles för länge.
Ett sorgset leende drog över hans ansikte.
– Var det jag som var den där ryggsäcken?
– Inte du, sa jag och skakade på huvudet. – Vi. Det vi blev. Allt jagande, alla undanflykter. Jag som försökte avslöja lögnerna, du som hela tiden hittade nya vägar runt sanningen. Det sliter ut en människa, Erik.
– Jag vet, mumlade han och sänkte blicken. – Förlåt mig, Anna. För alltihop.
Jag betraktade honom. Mannen jag hade delat åtta år med. Samma säng, samma vardagar, samma planer om framtiden. Nu stod han framför mig som någon som gått vilse i sitt eget liv, och inom mig fanns inte längre vrede. Bara trötthet. Och en stilla sorg över allt som kunde ha blivit, men aldrig blev.
– Jag förlåter dig, sa jag till slut. – Men det förändrar ingenting. Vår tid är över, Erik.
Han nickade långsamt, som om han först då verkligen tog in orden.
– Skulle jag kunna ringa dig ibland? Bara för att höra hur du har det.
– Varför då? Jag såg på honom med uppriktig förvåning. – Vi har inga barn tillsammans. Inget företag, inget gemensamt ansvar. Det finns ingenting kvar som binder oss.
– Jag vet… Han tvekade. – Men jag är van vid att du finns i mitt liv. Åtta år försvinner inte bara.
– Och jag håller på att vänja mig vid att du inte längre gör det, svarade jag lågt men utan att vika undan. – Och ärligt talat tycker jag om den känslan. För första gången på länge har jag lugn omkring mig. Ta inte det ifrån mig.
Han stod kvar och såg länge på mig, nästan som om han först nu förstod vem jag hade blivit utan honom. Sedan drog han efter andan och nickade.
– Okej. Jag hämtar mina saker och går.
Han gick in i sovrummet, där hans vinterjackor, tröjor och några bortglömda plagg fortfarande hängde kvar i garderoben. Jag hörde garderobsdörren öppnas, galgar slå mot varandra, plastpåsar prassla och tyg pressas ner i en väska. Efter kanske tio minuter kom han tillbaka med en stor bag i handen.
– Det var allt, sa han och stannade vid ytterdörren. – Hej då, Anna.
Jag stod vid fönstret och såg ut över den grå, höstliga staden nedanför.
– Hej då, Erik. Lycka till. Jag menar det.
Dörren föll igen bakom honom med ett dämpat klick. Länge stod jag kvar utan att röra mig. Jag andades in den svaga doften av krysantemum och lät allt som just hänt sjunka in. Det märkliga var att tomheten aldrig kom. Inte bitterheten heller. I stället spred sig en lättnad genom kroppen, som om den sista tunna tråden till det förflutna äntligen hade brustit.
Till slut gick jag fram till vasen på bordet och rättade till en stjälk som hade börjat hänga. Livet fortsatte. Mitt liv. I min lägenhet. Utan lögner, utan manipulationer, utan nycklar i fel händer. Och just där, i den stilla lägenheten, förstod jag att jag faktiskt mådde bra. Mer än så: jag mådde bättre än jag gjort på mycket länge. Någonting nytt väntade framför mig, och känslan var värd alla tårar som hade lett hit.
Telefonen ringde.
På skärmen lyste namnet på en väninna som i en hel vecka hade försökt övertala mig att följa med på en blinddejt med en av hennes kollegor.
Jag log när jag svarade.
– Hej, Sara. Du, den där middagen på lördag… Jag tror att jag säger ja.
Livet gick vidare. Och kanske hade den bästa delen inte ens börjat än.