— Erik, du måste prata med din fru! Vad tror hon egentligen att hon håller på med?! Hon har kastat ut mig!
Erik satt på kontoret och gick igenom en bunt avtal när mobilen plötsligt började tjuta av hans systers uppskärrade röst.
— Erik, säg åt din fru! Hon har slängt ut mig i trapphuset! Vem tror hon att hon är?!
Annas röst skälvde av både gråt och raseri. Erik sköt undan mapparna framför sig och kände den välbekanta värken börja banka vid tinningarna.
— Anna, lugna dig först. Vad har hänt?
— Vad som har hänt?! — Hon nästan skrek, rösten for upp flera tonlägen. — Din fru… den där… hon vräkte ut alla mina saker i trappuppgången! Bara tog dem och kastade ut dem! Som om jag vore skräp! Jag står här vid avsatsen med väskorna omkring mig och grannarna stirrar på mig som om jag vore… som om jag inte hade någonstans att bo! Erik, fattar du? Hon har förnedrat mig inför alla!
Erik slöt ögonen och nöp sig över näsroten. De senaste två veckorna hade han anat att något höll på att gå fel hemma. Maria hade blivit tystare, spändare, mer sammanbiten. Anna däremot… Anna hade uppfört sig som om hon bodde på ett femstjärnigt hotell med full service.
— Men vad hände innan dess? frågade han försiktigt.
— Ingenting! Absolut ingenting! — Anna drog efter andan mellan snyftningarna. — Jag bodde bara där, pluggade inför proven och störde ingen. Och så stormade hon in i mitt rum i morse… alltså gästrummet… och började skrika att jag skulle flytta ut! Jag sa att jag hade kommit till min bror, att det där också är ditt hem, och då… då började hon bara trycka ner mina kläder och saker i väskor! Erik, hon lät mig inte ens packa ordentligt! Hon körde ut mig genom dörren tillsammans med allt jag äger!
En het ilska steg inom honom. Hur kunde Maria göra så? Anna var hans lillasyster, nästan fortfarande ett barn, och hon hade kommit för att göra antagningsproven till universitetet. Var det så hon skulle behandlas? I hans hem?
— Har hon blivit helt galen? slank det ur honom. — Var är du nu?
— I trapphuset! Med tre väskor! Erik, jag har ingenstans att ta vägen! Jag har prov i övermorgon och borde sitta och läsa, men nu står jag här och…
— Stanna där. Jag tar hand om det här direkt, avbröt Erik kort, och innan han ens hade lyssnat färdigt på systerns gråt lade han på.
Fingrarna darrade när han slog Marias nummer. Signalerna kändes ändlösa.
— Ja? svarade hon till slut.
Hennes röst var jämn. Alldeles för jämn.
— Maria, vad är det som pågår?! exploderade Erik. — Kan du förklara varför min syster står ute i trapphuset med sina saker?
Det blev tyst ett ögonblick. Han hörde hennes andetag, lugna och kontrollerade.
— För att jag bad henne flytta ut och hon vägrade, sade Maria med samma behärskade ton. — Så jag hjälpte henne på traven.
— Skämtar du med mig?! Eriks röst steg till ett rop. Några kollegor vände sig om, och han vred demonstrativt ryggen mot rummet och ställde sig vid fönstret. När han fortsatte hade rösten sjunkit till ett ilsket väsande. — Det är min syster! En nittonårig tjej som är här för att söka till universitetet! Du har kastat ut henne på gatan som om hon vore någon slags…
— Erik, avsluta inte den där meningen, sade Maria kallt. — Säg inget du sedan får ångra.
— Jag ska ångra mig? Han höll nästan på att kvävas av upprördhet. — Det är du som har slängt ut min syster! Ett barn! Förstår du ens vad du har gjort?
— Ett barn, upprepade Maria långsamt, och något farligt smög sig in i hennes röst. — Ett ”barn” som inte har diskat en enda tallrik efter sig på två veckor. Ett ”barn” som ordnar fester i vår lägenhet medan vi är på jobbet. Ett ”barn” som tog min nya klänning utan att fråga och spillde rödvin på den. Ett ”barn” som i morse meddelade mig att hon minsann inte tänkte gå någonstans, eftersom ”hennes bror bor här”.
— Och vad är problemet med det?! avbröt Erik henne. — Hennes bror bor ju faktiskt där! Det är mitt hem också, eller har du glömt det?
— Nej, Erik, svarade Maria, nu ännu tystare, vilket bara gjorde orden hårdare. — Det är mitt hem. Min lägenhet. Den som jag köpte för mina egna pengar tre år innan jag gifte mig med dig. Du bor här därför att du är min man. Din syster bodde här därför att du bad mig gång på gång i två veckor tills jag sa ja. Tillfälligt. Under perioden för antagningsproven.
— Än sen om det är din lägenhet! fräste Erik, trots att han kände hur marken började glida undan under honom. Han ville inte erkänna det, inte ens för sig själv. — Vi är en familj! Betyder det ingenting för dig?
— Just därför handlar det här om familj, Erik.