— …så pratar jag med dig i stället för att bara byta lås och vara färdig med saken, svarade Maria tvärt. — Erik, din lilla “flicka” har uppfört sig själviskt och ouppfostrat. Jag stod ut i två veckor. Jag försökte tala med henne. Jag förklarade att man plockar undan efter sig när man bor i någon annans hem, att man inte väsnas mitt i natten och att man inte rotar bland andras saker. Vet du vad hon svarade?
Erik teg. Käkarna var hårt sammanbitna.
— Hon sa: “Det här är min brors hem, jag gör som jag vill. Passar det inte är det ditt problem.” Exakt så, Erik. Ord för ord. Och när jag bad henne ordna ett annat ställe att bo på, meddelade hon att hon inte tänkte gå någonstans. Så ja, jag bar ut hennes saker i trapphuset. Dessutom packade jag ihop dem prydligt.
— Det var din skyldighet att lösa det! röt Erik, fast han redan hörde själv hur dumt det lät och ändå inte kunde hejda sig. — Du är den som bor där, du borde ha hittat ett sätt att komma överens med henne!
— Min skyldighet? I Marias röst fanns ren häpnad. — Menar du allvar nu? Är det min uppgift att uppfostra din vuxna syster?
— Hon är inte vuxen! Hon är nitton!
— När jag var arton hyrde jag ett studentrum och jobbade kvällar för att kunna betala hyran, sa Maria iskallt. — Ändå klarade jag av att städa efter mig och visa respekt för den som lät mig bo där. Så kom inte dragande med hennes ålder.
— Det är inte samma sak! Erik kände hur diskussionen gled honom ur händerna, och hjälplösheten gjorde honom bara ännu argare. — Anna har vuxit upp på ett annat sätt, hon är van vid…
— Van vid vad? avbröt Maria. — Att andra alltid plockar upp efter henne? Att hon får göra precis som hon vill? Att storebror ska ordna allt? Erik, hon är nitton år. I den åldern bildar folk familj, får barn, gör värnplikt, tar ansvar för sina liv. Och du kallar henne ett barn?
— Sluta spela klok! exploderade Erik. — Förstår du ens vad du har gjort? Hon står ute i trapphuset! Hon har prov i övermorgon! Hon har ingenstans att ta vägen!
— Hon har en mamma två timmar härifrån, svarade Maria utan att blinka. — Hon kan få studentboende om hon kommer in. Och hon har pengar till hotell, av det du regelbundet för över till henne.
— Hur vet du något om överföringarna? slank det ur honom.
— För att det är vårt gemensamma konto, geniet, sa Maria trött. — Jag ser varenda transaktion. Fem tusen i fickpengar. Tio tusen till kläder. Ytterligare sju, oklart till vad. På två veckor, Erik. Tjugotvå tusen.
— Hon är min syster!
— Och hon var mitt problem! För första gången höjde Maria rösten. — Ett problem som upphörde för exakt en timme sedan, när jag satte ut henne genom dörren.
— Du… du är inte klok! spottade Erik ur sig, nu helt utan kontroll över sig själv. — Du är en känslokall egoist som inte bryr dig ett dugg om min familj!
— Stopp. Marias röst blev låg igen. — Erik, kallade du mig precis galen och egoistisk?
Något i hennes ton fick honom att tystna.
— Jag… jag reagerade bara för starkt…
— Nej, vänta. Låt oss faktiskt följa den tanken till slut, fortsatte Maria med ett lugn som nästan skrämde honom. — Jag är egoist för att jag inte vill leva i kaos i min egen lägenhet? För att jag inte accepterar att en människa jag knappt känner går igenom mina skåp? För att jag är trött på att städa efter en vuxen kvinna som inte ens kan hälsa ordentligt?
— Anna är ingen främling!
— För mig är hon det, Erik. En främling. Innan det här hade jag träffat henne tre gånger i hela mitt liv. På vårt bröllop, på nyår och på din mammas födelsedag. Varenda gång betedde hon sig som om jag vore någon sorts tjänstefolk. Så ja, för mig är hon en främling som missbrukade min gästfrihet.
— Fint! Fantastiskt! Erik hade helt tappat greppet. — Då är alltså min familj främlingar för dig! Ska jag också flytta ut kanske? Så att jag inte “skändar” ditt lilla kungarike?
Tystnaden som följde blev så lång att Erik hann titta på skärmen för att kontrollera om samtalet brutits.
— Vet du vad, Erik, sa Maria till sist, och hennes röst lät märklig: utmattad men orubblig på samma gång. — Din syster får komma tillbaka. I kväll. Hon hämtar resten av sina saker, ber mig om ursäkt för sin fräckhet och flyttar härifrån. Tycker du att det är orimligt kan du följa med henne. Den här lägenheten köpte jag före äktenskapet och den är helt och hållet min. Du kan ta dina saker och bo var du vill.