Hos din syster, hos din mamma, på kontoret om det så behövs. Det spelar mig ingen roll.
— Hotar du mig nu?!
— Nej, Erik. Jag försvarar mitt eget hem. Jag gör bara det jag borde ha gjort redan för två veckor sedan. Du kan fortsätta skrika, kalla mig vad du vill och lägga skulden på mig. Men varje ord till från dig gör bara att du kommer ett steg närmare att stå ute i hallen med en resväska bredvid dig. Valet är ditt.
Det blev alldeles tyst i luren. Erik andades tungt. Han kände hur adrenalinet långsamt rann undan och ersattes av en kylig, obehaglig insikt.
— Jag väntar på ditt besked till klockan sju, fortsatte Maria. — Din syster kan komma mellan åtta och nio och hämta sina saker. Om du följer med henne, se då till att hon inte ställer till med någon scen. Jag orkar inte med mer drama. Det var allt.
Klicket när samtalet bröts lät nästan som en dom.
Erik sjönk tillbaka ner på stolen och blev sittande med blicken fäst vid mobilens mörknande skärm. Tankarna for åt alla håll. På den ena sidan fanns Anna, hans lillasyster, flickan han alltid hade skyddat sedan de var barn, hon som nyss hade gråtit i telefonen. På den andra fanns Maria, kvinnan han hade delat sitt liv med i fyra år, kvinnan han älskade… eller åtminstone hade trott att han älskade.
Telefonen började vibrera igen. Anna.
— Nå? Har du pratat med henne? Bad hon om ursäkt? När kan jag komma tillbaka?
Erik tryckte handflatorna mot ansiktet.
— Anna… berätta en gång till. Ordentligt. Exakt vad hände?
— Vad menar du med ”ordentligt”? svarade hon genast, sårad i rösten. — Erik, tror du inte på mig?
— Berätta bara. Från början.
— Ja… jag vaknade som vanligt. Runt elva, kanske. Sedan gick jag ut i köket…
— Elva? avbröt Erik. — När gick du och lade dig i går kväll?
— Alltså… vid tre ungefär. Jag chattade med tjejerna och sedan såg jag klart en serie…
— Vänta. Var tjejerna hemma hos oss?
— Ja, de kom förbi en stund. Och? Vi satt ju bara där, tysta och lugna!
Erik mindes plötsligt hur Maria i måndags, utan ett ord, hade sopat upp glasskärvorna efter ett vinglas i vardagsrummet. Ett glas som enligt Anna ”bara hade råkat trilla ner från hyllan”.
— Fortsätt, sa han.
— Jag gick alltså till köket för att äta frukost, och Maria var där. Direkt började hon tjata om att jag skulle diska efter mig. Jag sa att jag skulle göra det senare, att jag först behövde få något i mig. Då började hon med att mitt ”senare” alltid betyder på kvällen, och att hon är trött på att plocka undan efter mig. Fattar du? Som om jag går runt och skräpar ner överallt!
— Diskade du då?
— Erik! utbrast Anna förnärmat. — Vems sida står du egentligen på?
— Jag frågar bara.
— Ja… ibland har jag väl glömt. Men jag har ju antagningsproven snart! Jag måste plugga!
Erik slöt ögonen. När Anna sa ”ibland har jag glömt” betydde det i praktiken: ”jag har aldrig gjort det”.
— Och sedan?
— Sedan började hon klaga på att jag låter på nätterna. Att hon måste gå upp tidigt. Okej, jag lyssnar på musik ibland, men inte högt! Och lägenheten är faktiskt stor, hon borde inte ens höra något!
— Det är en trea, Anna. En trea, inte ett slott.
— Ändå! Och då såg jag att hon stod och strök min klänning. Den blå, den jag hade på festen. Jag frågade varför hon hade tagit den, och då sa hon att det var hennes klänning! Kan du fatta?
Något kallt rörde sig i Eriks mage.
— Anna. Menar du den blå klänningen du hade på Instagram-bilden förra veckan?
— Ja! Visst är den fin? Jag trodde inte Maria skulle märka något, hon hade ju inte använt den på evigheter…
— Herregud, stönade Erik. — Anna, tog du hennes saker utan att fråga?
— Men Erik, vi är ju nästan familj! Vad är det stora problemet? Systrar lånar väl kläder av varandra!
— Ni är inte systrar.
— Nej, men nästan! Och jag hade ju tänkt tvätta den och lägga tillbaka den, det blev bara en liten fläck av misstag…
— Vilken fläck?
— Alltså… lite vin råkade spillas. Rött vin. Men det var inte med flit!
Erik kände hur hans tvärsäkra ilska mot Maria började lösas upp och försvinna.
— Vad sa Maria då?
— Hon… hon sa att klänningen hade kostat två tusen kronor och att hon bara hade använt den en enda gång, på någon jobbtillställning. Sedan sa hon att jag antingen skulle betala kemtvätten eller köpa en ny. Jag sa att jag inte hade sådana pengar. Och att det faktiskt bara var en klänning, hon kunde väl köpa en annan. Då blev hon helt vit i ansiktet och sa att jag skulle flytta ut.
— Och vad svarade du?
— Vad skulle jag ha svarat?! Annas röst blev genast kränkt igen. — Jag sa att jag hade kommit till min bror, att det här också är ditt hem och att jag inte tänkte gå någonstans! Om det inte passar henne kan hon väl flytta själv!
Erik drog handen långsamt över ansiktet.
— Anna, sa han lågt och tydligt. — Det här är inte mitt hem. Det här är Marias lägenhet.