Den köpte hon dessutom innan vi gifte oss.
— Och? Ni är ju gifta!
— Det betyder bara att jag, rent formellt, är folkbokförd där. Lägenheten är hennes egendom.
— Men du är hennes man!
— Ja, och det är därför jag bor där. Det gör inte du.
Tystnaden som följde i luren sa mer än ett långt gräl hade kunnat göra.
— Så du… du tar hennes parti? viskade Anna till slut, och rösten darrade. — Mot din egen syster?
— Jag försöker se klart på vad som faktiskt har hänt, svarade Erik trött. — Anna, säg som det är. Plockade du undan efter dig?
— Alltså… inte jämt kanske…
— Diskade du?
— Erik…
— Anna. Ja eller nej.
— Ibland glömde jag, mumlade hon.
— Tog du hem kompisar utan att säga till i förväg?
— En gång…
— Hur många gånger?
— Två, erkände hon lågt. — Kanske tre.
— Och du lånade Marias saker utan att fråga.
— En klänning bara! Jag skulle ju lämna tillbaka den!
— Med vinfläckar på.
Anna drog efter andan, som om hon höll på att börja gråta.
— Erik, varför är du så elak? Jag gjorde det inte med flit! Jag bara… jag trodde att vi var familj…
— Att man är familj betyder inte att man får bete sig hur som helst, sa Erik, och han kände hur de sista resterna av hans självbedrägeri föll sönder. — Du har uppfört dig som ett bortskämt barn, Anna. Maria hade all rätt att be dig gå.
— Men…
— Nej. Lyssna nu. Du får komma förbi i kväll. Mellan åtta och nio. Då hämtar du allt som är kvar. Du ber Maria om ursäkt. På riktigt, som en vuxen människa. Sedan flyttar du. Antingen åker du till mamma, eller så hyr du ett rum någonstans. Du har pengar, jag har ju skickat över till dig.
— Och tentan då?
— Det är två dagar kvar till tentan. Det räcker för att ordna ett tillfälligt boende. Anna, du är nitton år. Det är dags att du lär dig att stå för det du gör.
— Så det är henne du väljer.
— Jag väljer sunt förnuft. Och ja, Anna, jag väljer min fru. För hon har rätt. Helt och hållet.
— Det här kommer du att ångra! fräste Anna, och i nästa ögonblick hördes bara tonen som talade om att samtalet var brutet.
Erik blev sittande med mobilen i handen och suckade tungt. Sedan letade han fram Marias nummer och ringde.
— Ja? svarade hon, försiktigt, som om hon väntade sig ännu ett angrepp.
— Förlåt, sa Erik utan omsvep. — Du hade rätt. Om allt. Jag lät mig dras med av hennes gråt och kontrollerade aldrig vad som egentligen hade hänt. Förlåt mig.
Det blev tyst en stund.
— Har du pratat med henne? frågade Maria varsamt.
— Ja. Och jag har förstått vilken idiot jag har varit. Maria, förlåt. För att jag skrek. För allt jag sa. För att jag inte stod på din sida från början. Du har stått ut i två veckor, och jag märkte ingenting…
— Jag försökte säga det till dig, svarade Maria lågt. — Men du viftade bara bort det. ”Hon är ju ung”, ”hon vänjer sig”, ”ge henne lite tid”…
— Jag vet. Jag var blind. Eller så ville jag inte se. Det var enklare att låtsas som att allt fungerade.
— Erik… jag är inget monster. Jag försökte verkligen. Men när hon sa att det var jag som kunde flytta härifrån… då gick hon över gränsen. Då förstod jag att om jag inte satte stopp direkt, skulle hon bli kvar. För du hade aldrig klarat av att säga nej till henne.
— Du har rätt, medgav Erik. — Det hade jag inte. Så tack för att åtminstone en av oss hade ryggrad nog.
— Är du inte arg?
— På mig själv? Väldigt. På dig? Nej. Du gjorde det jag borde ha gjort. Du skyddade vårt hem.
Maria andades ut, stilla men märkbart, och Erik hörde hur spänningen i henne sakta började släppa.
— Kommer hon i kväll? frågade hon.
— Ja. Hon hämtar sina saker. Och Maria… jag kommer att vara där. Jag ser till att det går lugnt till. Och att hon ber om ursäkt. Jag menar det.
— Okej, sa Maria efter en kort paus. — Erik… kanske tog jag i för mycket när jag sa att du skulle ta dina saker och gå.
— Nej, avbröt han henne. — Det gjorde du inte. Jag förtjänade det. Men jag hoppas verkligen att du ger mig en chans att rätta till det.
— Vi får se, svarade hon, och i rösten anades för första gången något som liknade ett svagt leende. — Börja med att se till att din syster inte ställer till med någon scen i kväll.
— Det ska hon inte göra. Jag lovar.
När samtalet var över märkte Erik att handen inte längre skakade. För första gången den dagen kände han sig klar i huvudet. Kanske för första gången på två veckor.
Han kastade en blick på klockan. Fem timmar återstod till kvällen. Tillräckligt med tid för att tänka igenom vad han skulle säga i det svåra samtal han behövde ha med sin syster. Ett samtal som egentligen borde ha ägt rum för länge sedan.
Men innan dess måste han få färdigt rapporten.
Det var hög tid att alla började bete sig som vuxna.
Han själv inräknad.