”Din mamma tömde mitt kassaskåp på alla mina pengar och gav dem till Lars. Kände du till det?” frågade jag min man, och hans ansikte svarade innan han hann öppna munnen.
Kassaskåpet hade suttit fastskruvat på sovrumsväggen i tre år. Anna kunde koden utantill: två–sju–noll–åtta. Det var datumet då hon hade börjat spara. Dagen då hon hade bestämt sig för att hennes liv inte längre fick stå stilla. Hon vred på vredet, lyssnade efter de välbekanta små klicken och log svagt.
Just den här dagen betydde något särskilt. Det var exakt tre år sedan hon lade undan den första överblivna tusenlappen. Femtvåtusen kronor. Hennes lilla fästning. Hennes frihet. Biljetten bort från beroendet och in i något nytt: vidareutbildningen som skulle kunna ge henne chans till en bättre tjänst.
Luckan gav ifrån sig ett mjukt knäpp när den öppnades. Anna stack in handen – och stelnade. Där inne fanns ingenting. Fingrarna gled över den kalla metallbottnen, på platsen där prydliga buntar med sedlar alltid hade legat, noggrant hopbundna.
Tomt.
Hon skrek inte. Hon föll inte ihop på golvet. Men något inom henne brast ljudlöst, som en sträng som spänts för hårt. Efteråt fanns bara ett ringande tomrum kvar.
Långsamt stängde Anna kassaskåpet igen. Hon vred tillbaka koden till noll, satte sig på sängkanten och stirrade rakt framför sig. Tre år. Ettusen nittiofem dagar. Varenda matlåda hon tagit med i stället för att äta ute. Varenda par skor hon låtit bli att köpa. Varenda sen kväll då hon avstått från taxi trots att benen knappt bar henne. Allt var borta. Och hon visste vem som hade gjort det. Det hade hon förstått från första sekunden.
Hon reste sig, gick ut i köket och satte på vattenkokaren. När vattnet kokat hällde hon det i en kopp, lade i en tepåse och slog sig ner vid bordet. Sedan väntade hon.
Svärmodern kom efter en timme, precis som vanligt: utan att knacka, med egen nyckel. Maria betraktade lägenheten som sitt område. Hon hade ju hjälpt till med den första insatsen, och det brukade hon påminna dem om så ofta hon fick chansen. Med två matkassar i händerna klev hon in i köket och började prata innan hon ens hunnit ta av sig skorna ordentligt.
”Jag antar att det inte finns något vettigt att laga här, som vanligt? Jag tog med lite soppa åt er, och köttbullar… Vad skulle ni göra utan mig?” Hon började rada upp burkarna på bordet, men hejdade sig när hon till slut såg Annas ansikte. ”Har det hänt något?”
Anna såg rakt på henne.
”Var är pengarna, Maria?”
Svärmodern blev orörlig i en halv sekund. Sedan fortsatte hon packa upp maten, men rörelserna hade plötsligt blivit ryckiga och för snabba.
”Vilka pengar? Vad pratar du om?”
”De som låg i kassaskåpet. Femtvåtusen kronor.”
Maria drog ett djupt andetag, ställde ner den sista matlådan och vände sig om. På hennes ansikte låg en min av kränkt oskuld, som om hon just blivit utsatt för den mest orättvisa anklagelse.
”Jaha, det där. Ja, jag tog dem. Och? Det var ju för familjens skull! För vår Lars! Han behövde dem verkligen. Han håller på att skaffa större bostad, förstår du väl? Han ska bilda familj. Och du låter bara pengar ligga där. Till vilken nytta? Inflation äter ändå upp dem. Så jag tänkte…”
”Ni tänkte alltså”, sade Anna lågt, med en röst som var märkligt jämn, ”att ni kunde gå in i min lägenhet, öppna mitt kassaskåp och ta mina pengar? Utan att fråga?”
Maria slog ut med handen, som om själva tanken var absurd.
”Utan att fråga? Vi är ju familj! Har du glömt att Lars är din släkting? Eriks egen bror! När någon i familjen har det svårt sitter man inte och räknar kronor och ören. Då hjälper man till. Men du… du är självisk, det är vad du är.”
Hon talade vidare, och för varje ord lät hon allt säkrare på sin sak.