Hon behärskade konsten att vända upp och ner på verkligheten. Att få den som protesterade att framstå som skyldig var nästan hennes specialitet. Anna lyssnade utan att avbryta, och inom henne började något kallt och hårt ta form, som is som långsamt frös till.
”Koden till kassaskåpet”, sa hon till sist, långsamt och tydligt, ”känner bara jag och Erik till. Alltså har du antingen pressat honom på den, eller så gav han dig den frivilligt.”
Marias mun blev till ett smalt streck. Hon var avslöjad. Ändå tog hon inte ett steg tillbaka.
”Och? Min Erik är en bra son. Han förstår vad familj betyder, till skillnad från vissa andra! Han berättade koden själv när jag förklarade att Lars behövde hjälp. Han vet att en bror går före några löjliga kurser.” Hon fnös föraktfullt. ”Kurser, minsann! Du är trettio år. Vad ska du med kurser till? Du borde tänka på barn i stället. Det är sådant man sparar till. Men du tänker bara på dig själv.”
Anna reste sig. Hon gick fram till ytterdörren och öppnade den.
”Gå härifrån.”
Maria stirrade på henne som om hon inte förstått orden.
”Har du blivit fullständigt galen? Tänker du kasta ut mig?”
”Lämna min lägenhet. Och ge mig nyckeln.”
”Nyckeln?” Marias röst skar genom hallen. ”Hur vågar du tala så till mig? Erik gav den till mig. Jag är hans mor!”
”Och det här är min bostad. Om du inte går nu ringer jag polisen. Att ta femtiotvåtusen kronor utan tillåtelse är stöld.”
Först blev Maria alldeles blek. Sedan steg färgen hastigt upp i ansiktet. Hon ryckte åt sig handväskan, grävde fram nyckelknippan och slungade den mot golvet.
”Kom ihåg det här!” väste hon från tröskeln. ”Kom ihåg den här dagen. Erik kommer aldrig att förlåta dig. Familjen är helig, och du förråder den.”
Dörren slog igen med en smäll.
Anna böjde sig ner, plockade upp nycklarna och lade dem på hyllan. Sedan återvände hon till köket. Teet i koppen hade kallnat för länge sedan. Hon hällde ut det, kokade nytt vatten och satte sig vid bordet igen. Sedan väntade hon på sin man.
Erik kom hem sent. Han såg trött ut och gick direkt mot kylskåpet, hungrig och utan att ens ta av sig ordentligt.
”Var mamma här? Hon sa att hon skulle lämna köttbullar…” Han tystnade mitt i meningen när han såg Annas ansikte. ”Vad har hänt?”
”Sätt dig.”
Han lydde. För första gången på mycket länge såg Anna inte en vuxen man framför sig, utan en skrämd pojke som redan anade att han skulle få skäll. Insikten gjorde henne nästan illamående.
”Din mamma tog alla mina pengar ur kassaskåpet”, sa hon utan någon inledning. ”Femtiotvåtusen kronor. Hon gav dem till Lars. Visste du om det?”
Erik sjönk ihop en aning och drog upp axlarna.
”Jag… mamma sa att Lars verkligen behövde hjälp. Att han hade hamnat i en svår situation. Jag trodde att du skulle förstå…”
”Du visste”, upprepade Anna. Den här gången var det ingen fråga.
”Ja…”, mumlade han och såg bedjande på henne. ”Men försök förstå. Lars är familj. Han behövde faktiskt pengarna. Han bygger ut, han har tagit hem sin fästmö, de vill ha barn. Och dina kurser… de kan väl vänta. Du jobbar några år till och sparar ihop pengarna igen. Eller hur?”
Anna svarade inte. Hon reste sig, gick in i sovrummet och drog fram Eriks stora resväska ur garderoben. Han rusade efter henne med panik i blicken.
”Vad håller du på med?”
Utan ett ord började hon lägga ner hans kläder. Jeans. Skjortor. Strumpor. Underkläder. Erik stod bredvid och stirrade, som om han inte kunde ta in att det verkligen hände.
”Anna, är du inte klok? Sluta! Vi måste prata om det här!”
”Det finns ingenting kvar att prata om.” Hon drog igen dragkedjan och tryckte väskan i händerna på honom. ”Ta den och gå. Till din mamma. Om familjen är så viktig för er kan ni bo tillsammans. Alla tre. Med Lars.”
”Du kan inte kasta ut mig!” utbrast Erik. ”Det här är min lägenhet!”