”Vår lägenhet”, svarade Anna kallt. ”Den står på mig. Och det är jag som ensam har betalat av lånet i två år, eftersom du skickar varenda krona till din mamma för hennes ’behandlingar’. Behandlingar som märkligt nog aldrig verkar ta slut. Så jo, Erik, jag kan visst be dig gå.”
Han tog ett steg bakåt. Först skymtade något som liknade rädsla i hans blick, sedan sårad stolthet, och till sist ren ilska.
”Det här kommer du att ångra!” fräste han. ”Mamma har haft rätt hela tiden. Du är egoistisk. Du sliter sönder familjen på grund av pengar!”
”Nej”, sa Anna med en stillhet som nästan gjorde orden hårdare. ”Det var du som förstörde den. Den dagen du bestämde dig för att din bror hade större rätt till det jag arbetat ihop än jag själv. Den dagen du gav honom koden till mitt kassaskåp. Den dagen du valde din mammas manipulationer framför mitt förtroende.”
Hon öppnade ytterdörren och klev åt sidan.
Erik ryckte åt sig väskan, trängde sig förbi henne och stannade först ute i trapphuset. Där vände han sig om med ett ansikte förvridet av vrede.
”Du kommer att ringa mig!” ropade han. ”Du kommer att be mig komma tillbaka! Vi får väl se hur bra du klarar dig ensam!”
Anna stängde dörren utan att svara. Sedan stod hon kvar med ryggen lutad mot den. Tystnaden i lägenheten kändes nästan öronbedövande. Men för första gången på mycket länge tryckte den inte ner henne. Den bar henne.
Tre dagar senare blev hon kallad till chefens rum på jobbet. På vägen genom korridoren försökte hon förstå vad saken kunde gälla. När hon kom in fick hon svaret direkt. Bredvid chefen satt Maria, med näsduken i handen och ett uttryck av förfinat lidande i ansiktet, som om hon spelade huvudrollen i en tragedi där hon själv var det enda offret.
”Anna, slå dig ner”, sa chefen och såg märkbart obekväm ut. ”Maria har… ja, hon har vänt sig till mig med en ganska känslig fråga. Jag tänkte att ni kanske kunde reda ut det här på ett lugnt sätt.”
Maria duttade näsduken mot ögonvrån.
”Jag ville bara hjälpa!” snyftade hon. ”Lars behövde pengarna så förtvivlat! Och hon kastade ut mig ur sitt hem! Sedan slängde hon ut min Erik också! Hon har slagit sönder hela vår familj! Jag trodde att ni kanske kunde tala henne till rätta. Hon är ju ung, hetsig…”
Anna vände sig inte ens mot Maria. Hon såg i stället rakt på sin chef.
”Maria tog femtiotvåtusen kronor ur mitt privata kassaskåp utan tillåtelse. Jag har polisanmält det. Om någon här tror att ett samtal på arbetsplatsen ska påverka utredningen, så misstar ni er. Och om hon fortsätter att söka upp mig här kommer jag även att anmäla henne för trakasserier.”
Chefen rodnade kraftigt och kastade en ursäktande blick mot Maria.
”Jag tror nog”, mumlade han, ”att det bästa är att vi inte blandar oss i privata familjeangelägenheter.”
Maria for upp från stolen.
”Så är det alltid!” utbrast hon. ”De unga har ingen respekt för äldre längre! Ingen känsla för familjen! Ni ska få se, hon kommer att ångra sig!”
Hon rusade ut och smällde igen dörren efter sig.
Anna gick tillbaka till sitt skrivbord och fortsatte arbeta som om ingenting hade hänt. Men saken var långt ifrån över.
Samma kväll började telefonen ringa oavbrutet. Lars ringde. Erik ringde. Sedan ringde mostrar, farbröder och avlägsna släktingar som Anna knappt hade sett utanför högtider och familjemiddagar. Alla sa samma sak med olika ord: tänk om, förlåt, dra tillbaka anmälan, förstör inte familjen.
Till var och en gav hon samma svar:
”Om pengarna är tillbaka inom en vecka drar jag tillbaka anmälan. Annars ses vi i rätten.”
På den fjärde dagen kom ett sms från Lars.
”Kom hit. Vi behöver prata.”
Anna åkte dit.
Lägenheten som Lars hade byggt ut med hennes pengar var faktiskt imponerande. Allt var nyrenoverat. Möblerna var nya, ytorna blanka, rummen större än hon mindes dem. Lars stod i dörröppningen och väntade, sammanbiten och stel i kroppen. Bakom honom skymtade hans fästmö, en späd flicka med stora, oroliga ögon.
”Kom in”, muttrade Lars.
De satte sig i den nya skinnsoffan. Te hälldes upp, men ingen av dem rörde sin kopp.