Ragnar hade återigen tagit sig upp på kakelugnen. Anna såg länge på honom, med den där vaksamma blicken som bara hon hade, men hon sade inte ett ord. I stället gick hon ut för att plocka ner den torra tvätten från linan. En annan människa hade säkert ryckt på axlarna. En katt på en varm plats — vad var märkvärdigt med det? Men Anna hade levt tillsammans med Ragnar i åtta år och hade för länge sedan lärt sig att läsa även de minsta skiftningarna i hans sätt att vara.
Han var en stor katt, röd och vit, med ett ansikte som såg ut som om någon satt ihop det av två olika katter. På vänster sida var pälsen varmt röd, medan den högra nästan helt lyste vit. Det högra örat bar dessutom spår av ett gammalt jack, ett minne från ett bråk med grannkatten Lars många år tidigare.
I byn brukade folk skämta om Ragnar och säga att örat nog inte alls hade rivits sönder i slagsmål, utan blåst fransigt av vinden, eftersom han alltid satt så nära ån.
I vanliga fall rörde sig Ragnar långsamt och självsäkert, nästan vaggande, med svansen rest som en fana. Men ibland, utan någon tydlig anledning, sjönk svansen plötsligt. Då blev katten spänd och försiktig, som om något osynligt hade skrämt honom. Han tryckte kroppen mot golvet och smög nästan fram tills han nådde kakelugnen. Där klättrade han upp, kröp in i det innersta hörnet och lade sig med tassarna instoppade under sig.
— Nå, vad är det nu då? brukade Anna fråga honom. — Ska hela marken börja skaka, eller vad är det du väntar på?
Ragnar svarade aldrig på människors vis. Han slöt bara ögonen långsamt och började spinna lågt, som om han sjöng en alldeles egen liten visa.
Anna gav sig ut och fiskade nästan varje dag. De enda undantagen var de dagar då Ragnar hade lagt sig uppe på kakelugnen.
Intresset för fisket hade kommit efter att Erik gått bort. Hennes man hade dött fem år tidigare, och kvar efter honom fanns en liten flatbottnad båt, några metspön, en låda med fiskegrejer — och Ragnar. Det var Erik som en gång hade hittat den pyttelilla kattungen nere vid strandkanten och burit hem honom i fickan på sin jacka. Just den jackan tog Anna fortfarande på sig varje gång hon skulle ner till vattnet.
Någon särskilt vidskeplig människa hade hon aldrig varit. Grannkvinnorna kunde tända ljus mot onda ögon, knyta röda trådar runt handlederna och viska om tecken och varningar. Anna rynkade mest på näsan åt sådant.
Men med Ragnar var saken annorlunda.
Honom litade hon på.
Skälet var enkelt: under alla dessa åtta år hade katten aldrig haft fel. Så snart han klättrade upp på kakelugnen och gömde sig där, förändrades läget på ån inom några timmar. Vinden tog i, vågorna reste sig och ibland drog åskan in från ingenstans. Om Ragnar däremot höll sig lugnt nere på golvet, brukade dagen bli stilla. Då kunde Anna utan oro gå ner till vattnet.
Den morgonen vaknade hon vid femtiden. Utanför fönstret låg världen alldeles tyst. Bara långt borta hördes en tupp som skrek sig hes för att hälsa dagen välkommen. Himlen var klar och mild, inte ett enda moln syntes.
— Det blir varmt i dag, tänkte Anna och kastade en blick mot sin ludna väderprofet.
Ragnar låg på fönsterbrädan och såg vid första anblicken ut att sova. Men Anna visste bättre än så. Katten låtsades bara. Med ett öga och ett öra följde han ändå varje rörelse hon gjorde.
Till sist tog hon hinken.