och gick bort mot dörren. Då for Ragnar plötsligt ner från fönsterbrädan, lade sig raklång mitt över tröskeln, tryckte öronen hårt bakåt och gav ifrån sig ett missnöjt, dovt morrande.
— Urrr…
Svansen slog flera gånger mot golvplankorna med tunga, dämpade dunsar.
Anna blev stående.
Först såg hon ner på katten. Sedan vände hon blicken mot fönstret igen.
Himlen var fortfarande lika blank och molnfri.
Ute på vattnet gled redan en båt fram.
— Det är säkert Johan, tänkte hon. Han brukade alltid hinna ut före henne.
— Vad är det nu du har fått för dig? muttrade Anna, klev försiktigt över Ragnar och öppnade dörren.
Men katten var snabbare än tanken.
Han spratt upp, rusade ut på farstubron, hann före henne och högg plötsligt klorna i hennes ben.
— Har du blivit alldeles tokig?! skrek Anna till, mer rädd än arg.
Hon började genast se sig omkring efter något att mota bort honom med, en liten kvist, en pinne, vad som helst som kunde få det oväntat rasande djuret att lugna sig.
Just då kom hon att tänka på sin mosters siameskatt. Den hade i åratal varit den stillsammaste lilla hemmakatten man kunde tänka sig, men en dag hade den utan minsta förvarning kastat sig ner från ett skåp rakt på en granne som kommit på besök.
Senare visade det sig att katten varit allvarligt sjuk.
— Tänk om det är något fel på Ragnar också, for det oroligt genom Anna.
Och strax efter dök en ännu obehagligare tanke upp.
— Kan katter få rabies?
Hon bestämde sig på stående fot för att ta honom till veterinären redan nästa dag.
Ragnar hade under tiden skjutit rygg som en båge och kom nu gående rakt emot henne i den märkliga ställningen. Ur strupen pressade han fram ljud så fasansfulla att de nästan inte lät djuriska.
— Aaa… Ua-uaa-aa…
— Herregud i himlen! utbrast Anna. — Det här verkar inte vara ett fall för veterinären längre, utan för en riktig exorcist!
Till slut lyckades Ragnar bokstavligen driva henne tillbaka in i huset. Först när han blivit säker på att hon inte längre tänkte gå någonstans, lugnade han sig tvärt. Han smög fram till hennes fötter och strök sig till och med mot hennes ben med sidan, nästan som om han skämdes.
Anna såg strängt ner på honom.
— Nåväl då, sade hon surt. — I dag går jag inte ner till vattnet. Men kom ihåg en sak: om du har fel, då får du skylla dig själv.
Det var som om Ragnar bara hade väntat på just de orden. Helt lugnt hoppade han upp på vedspisen, vek ihop sig till en prydlig liten limpa och började spinna belåtet.
— Mrrr… Mrrr…
Nu såg han så fridfull ut att man aldrig skulle kunna tro att han bara några minuter tidigare hade rusat omkring ute på gården med krökt rygg och skrämt livet ur sin matte med sina vilda läten.
Ungefär en halvtimme senare gnisslade grinden.
In på gården kom Maria, grannen som bodde i huset mitt emot.
— Anna, är du hemma?
— Det ser du väl, svarade Anna missnöjt.
— Varför gick du inte ner till vattnet då?
Maria steg in utan vidare, precis som hon brukade, och slog sig ner vid bordet utan att vänta på någon inbjudan.
— Vilket väder vi har! Hon slöt njutningsfullt sina bleka ögon. — Ren välsignelse. Man skulle kunna lägga sig raklång ute och sola hela dagen.
— Gör det då.
— Min Johan gav sig av redan i morse, fortsatte Maria, som om hon inte märkte Annas irriterade ton. — Han skulle ut efter braxen.
— Ragnar släppte inte ut mig, muttrade Anna.
— Skojar du?!