Maria brast ut i skratt.
— Nå, det var då något nytt! Ska katten numera bestämma när du får gå ut och när du ska stanna hemma? Det där är ingen vanlig katt, Anna. Det är ju en levande barometer. En hel liten väderstation med morrhår!
— Skratta du bara, sade Anna kort.
— Jag driver inte med dig, försäkrade Maria och kisade mot henne. — Men tänk efter själv. Himlen är klar som glas, inte ett löv rör sig, och du sitter inne för att Ragnar fått för sig något. Min Johan har varit ute på sjön sedan fyra i morse.
Anna vred blicken mot älven. Johans båt syntes inte längre. Han måste ha rott långt bort, antagligen förbi kröken där stranden försvann bakom träden.
Maria reste sig från bordet och gick fram till spisen. Ragnar låg kvar på samma ställe, hoprullad till ett hårt, mörkt nystan. Inte en muskel rörde sig i kroppen; bara den yttersta svanstippen ryckte till ibland, så svagt att man knappt märkte det.
— Han rör sig inte, viskade Maria nästan. — Tror du inte att han bara sover ändå?
— Nej. Han sover inte.
— Tänk om han börjar bli gammal? Karls katt blev också märklig på äldre dar. Hon kunde sätta sig framför väggen och jama åt den i timmar.
— Ragnar är inte gammal, invände Anna. — Han är bara åtta.
— För en katt är åtta nästan som att närma sig pensionen, skämtade Maria och skrattade själv åt sin kvickhet.
Anna svarade inte. Hon tog fram potatis, satte sig vid arbetsbänken och började skala till soppan. Maria blev kvar ännu en stund, kanske tjugo minuter, pratade om grannarna, om vem som grälat med vem och vem som lånat redskap utan att lämna tillbaka dem. Till slut gick hon hem.
Men ungefär en timme senare gnisslade grinden igen.
— Anna, har du möjligen lite salt? Jag har gjort slut på allt mitt.
Utan att säga något öppnade Anna skåpet, tog fram ett paket och räckte över det.
Maria tog emot saltet, men hon hade tydligen inte bråttom därifrån. Hon trängde sig sidledes närmare spisen och kastade ännu en blick mot Ragnar.
— Ligger han fortfarande så där? frågade hon lågt.
— Du ser ju själv.
— Hm.
Maria drog betänksamt upp axlarna. Först därefter vände hon sig mot dörren och gick.
Anna återvände till spisen, rörde om i grytan och gick sedan ut på förstubron. Klockan måste ha varit runt elva. Solen brände redan hårt över gårdsplanen. Ute på vattnet syntes fortfarande inte ett spår av Johans båt.
Himlen var nästan lika blå och tom som förut.
Bara långt borta, precis vid horisonten, hade ett tunt grått streck dragit fram. Det var så svagt att det såg ut som om någon hastigt fört en blyertspenna längs himlens kant.
Anna stod kvar och betraktade det.
Strecket bredde långsamt ut sig.
Sedan kom vinden.
Den slog till utan minsta förvarning. Pilen vid staketet kastades åt sidan, tvätten på linan började piska vilt och dammet virvlade upp över gården.
Strax därefter mullrade åskan tungt någonstans långt bort.
De första dropparna föll, stora och mörka mot den torra marken.
Några ögonblick senare öppnade sig himlen. Regnet vräkte ner så våldsamt att andra sidan av gården nästan suddades ut. Vattnet stod som en tät, grå vägg framför ögonen.
Älven, som bara tio minuter tidigare hade legat slät och sömnig, förändrades på ett andetag. Korta, ilskna vågor rusade över ytan, med vita skumkammar på topparna. Sådana vågor brukade man se sent på hösten, inte mitt i juli.
Då skymtade Maria bakom staketet.
Hon sprang mot älven och ropade något, men blåsten och regnets dån slet sönder orden.
Till slut lyckades Anna urskilja ett enda namn:
— Johan!