— Han är ute på vattnet!
Utan att tveka rusade Anna efter Maria ner mot bryggan.
Den leriga slänten hade redan hunnit bli mjuk av regnet. Jorden gav vika under fötterna, gled undan och smulades sönder, så att de båda kvinnorna fick kämpa för att hålla balansen. Älven dånade som om ovädret hade piskat upp den i timmar, inte bara i några minuter.
— Jag ser honom inte! skrek Maria så högt hon förmådde. — Anna, jag ser inte båten!
De stod sida vid sida i skyfallet och stirrade in i den grå, virvlande ridån av vatten. Regnet slog dem i ansiktet, kläderna klistrade mot kroppen, men ingen av dem rörde sig därifrån.
Då lösgjorde sig plötsligt en mörk fläck ur den suddiga väggen framför dem.
En båt.
Den kom inte rakt fram, utan drev sidledes, kastades hit och dit av vågorna och snurrade hjälplöst när strömmen tog tag i den. Motorn var tyst. Inte ens ett hostande ljud hördes från den.
— Det är han! ropade Maria och grep tag i Annas hand, nästan drog henne med sig närmare vattnet.
På något sätt lyckades Johan nå fram till bryggan, men att kalla det för att lägga till hade varit att överdriva. Vågen slog in båten mot träplankorna med en våldsam kraft. Det knakade högt, som när torrt virke bryts av, och ena sidan sprack med ett vasst ljud.
Johan föll mer än steg ur båten. Han hamnade på de genomblöta brädorna och började genast hosta, djupt och rosslande.
Kvinnorna var framme på ett ögonblick. De tog honom under armarna från varsitt håll och fick, med stor möda, släpat upp honom på den leriga strandkanten.
Där sjönk Johan ner direkt i den våta jorden. En lång stund satt han böjd framåt och försökte få luft. Först efter flera minuter kunde han tala, och orden kom stötvis mellan tunga andetag.
— Motorn… dog. Jag trodde… att det var slut. Båten höll på… att slå runt. Jag hann redan… ta farväl av allt. Men… det gick. Gud… höll sin hand över mig.
Sedan lyfte han blicken och såg rakt på Anna.
— Anna, sade han med rynkad panna. — Vad gjorde din katt i dag?
— Han kröp upp på vedspisen.
Johan nickade långsamt.
Det var inte en förvånad nickning, utan snarare som om han just hade fått bekräftat något han redan anat.
Framåt kvällen drog ovädret bort lika plötsligt som det hade kommit. Luften klarnade, molnen sprack upp och över älven välvde sig en stor, lysande regnbåge. Först då behagade Ragnar kliva ner från vedspisen. Han sträckte på sig länge och grundligt, gäspade som om ingenting märkvärdigt hade hänt och gick sedan med lugna steg bort till sin matskål.
Den kvällen fick han mer gott än han hade fått på mycket länge.
Berättelsen om Ragnar, katten som kände oväder innan människorna gjorde det, spreds snabbt från gård till gård. Snart talade alla i trakten om honom.
Med tiden växte det till och med fram en tyst vana bland dem som brukade ge sig ut på älven.
Den som tänkte ro ut eller starta motorn svängde först förbi Annas hus. Någon stannade vid grinden, någon stack bara in huvudet över staketet och frågade:
— Anna, hur är det med Ragnar i dag?
Om katten gick omkring i huset som vanligt eller låg utsträckt vid fönstret, svarade Anna lugnt:
— Det är ingen fara. Du kan åka.
Men om den rödvita väderprofeten hade klättrat upp till sin särskilda plats, blev svaret ett annat:
— Han sitter på vedspisen. I dag är det bättre att stanna på land.
Och efter det var det ingen som invände.
En dag satt Anna på trappan och såg ut över älven. Ragnar låg intill hennes fötter och kisade lojt mot det blänkande vattnet.
En ung man kom gående längs vägen, barnbarn till en av grannkvinnorna. När han fick syn på Anna och katten stannade han till och log.
— Farmor säger att ni har en katt här som kan spå väder.
— Det kan han, svarade Anna stillsamt och lät handen glida över den rödvita ryggen.
Ragnar öppnade ena ögat, betraktade främlingen noggrant, som om han ville bilda sig en egen uppfattning, och slöt sedan ögat igen. Strax därefter somnade han om.
Himlen var klar den dagen.
Älven viskade bara stilla med små vågor mot stranden.
Ragnar låg kvar nere på marken.
Alltså gick det bra att ge sig ut och fiska.