— Vi får väl se hur det blir, svarade Maria lätt. Barnen har tjatat hela veckan om att få se huset.
Hennes äldste son hade redan satt fart mot uthuset, medan den yngre dottern stod på tå och försökte kika in genom fönstren.
— Gå inte in i uthuset, ropade Anna efter dem. Där ligger verktyg och annat som kan vara farligt.
Maria gjorde bara en avvärjande gest med handen.
— De är försiktiga.
Anna litade inte på det. Hon gick själv efter barnen, hann fram före dem och sköt igen dörren till uthuset. Under tiden bar Lars in påsarna som släktingarna hade haft med sig.
Det dröjde inte länge förrän gästerna rörde sig över gården som om de alltid hade hört hemma där. Erik promenerade längs staketet och mätte med blicken var en grillplats skulle passa bäst. Johan stannade vid äppelträden, granskade grenarna och förklarade med viktig min att åtminstone två av dem borde kapas. Maria gick runt inne i huset, öppnade dörrar, tittade in i de båda sovrummen och frågade sedan vilket rum som var tänkt som gästrum.
— Vi har inget särskilt gästrum, sa Anna.
— Men det här då?
Maria pekade mot det lilla sovrummet där Anna och Lars tills vidare hade staplat flyttlådor, färgburkar, lister och annat material till renoveringen.
— Det ska bli Lars arbetsrum, förklarade Anna.
— Skrivbordet kan stå vid fönstret, och så låter ni soffan vara kvar. Då kan folk sova där när det behövs.
— Vi har inte bestämt möbleringen än.
Maria log på ett sätt som fick det att verka som om Anna bara missat något självklart.
— Jag säger bara vad som vore praktiskt.
Anna valde att inte svara. Hon gick tillbaka till köket och började packa upp det som gästerna hade tagit med sig: bröd, kakor, juice, några paket korv och en stor plastburk med sallad.
När de hade druckit te och samtalet hade flutit runt en stund, såg Margareta ut över alla vid bordet och kom till saken.
— Så ni har alltså köpt huset. Underbart! Vi har redan pratat ihop oss i familjen och bestämt att vi ska tillbringa sommaren här hos er.
Hon sade det så obesvärat, nästan glatt, som om det bara var en trevlig nyhet och inte något som behövde diskuteras. Det var tydligt att hon väntade sig att Lars genast skulle nicka och hålla med.
Anna vände blicken mot fönstret. Det var fortfarande några veckor kvar till slutet av augusti, men av svärmoderns tonfall förstod hon att det inte bara handlade om den här sommaren. I deras huvuden var huset redan uppdelat mellan släktingarna för alla kommande ledigheter.
— Vilka är det som har bestämt det? frågade Anna.
— Vi tog det i chatten, svarade Maria. Mamma och pappa kan komma mitt i veckorna, och vi kommer med barnen. Erik måste jobba en del av augusti, så han får åka fram och tillbaka till stan.
— Vilken chatt? frågade Lars och höjde huvudet.
— Vi har en separat familjechatt.
Han rynkade pannan.
— Varför är inte jag med där?
Maria ryckte på axlarna, som om frågan var oviktig.
— Vi skapade den snabbt bara, för att inte fylla den vanliga chatten med en massa planering.
— Så ni har alltså planerat användningen av vårt hus utan att fråga oss? sa Anna långsamt.
— Du behöver inte uttrycka det så där, lade Margareta sig i. Ingen tänker ta över någonting. Vi vill bara vara nära varandra och umgås.
Hon reste sig från stolen och gick ett par steg mot hallen, som om hon redan höll på att organisera inkvarteringen.
— Johan och jag tar sovrummet närmast köket. Det är besvärligt för oss att gå långt på natten. Maria kan sova med barnen i det andra rummet. Erik kan ta med en tältsäng.
Anna vände sig mot Lars.
Han blinkade förvirrat, sedan såg han på sin mor.
— Och var hade du tänkt att vi skulle sova?
— Ni är unga, svarade Margareta utan att tveka. Det går säkert att sätta upp ett bra tält ute på gården. I augusti är det ju varmt.
För ett ögonblick blev Lars helt stum.
— Menar du att vi ska lämna vårt eget sovrum?
— Inte hela tiden, förstås. Vi kan bytas av. Dessutom hade ni ju ändå tänkt arbeta en massa ute på tomten.
Maria skyndade sig att stötta modern.
— Barn behöver sina rutiner. Det blir jobbigt för dem i tält. Ni kan se det som lite friluftsliv.
Anna iakttog sin mans ansikte. Lars hade redan öppnat munnen. Hon visste precis vad som höll på att komma: det där vanliga, eftergivna ”vi löser det på något sätt”. Hon kände igen det på den spända leendet och den snabba inandningen före orden.
Förr hade sådana kompromisser handlat om en middag, en bilresa eller hur en högtid skulle firas. Den här gången var Lars på väg att låta släkten ta över huset som de två tillsammans skulle betala lån på under många år framöver.
Anna reste sig från stolen.
— Vänta en stund.
Hon gick in i sovrummet och kom tillbaka med sin kalender. Mellan pärmarna fanns inköpslistor, betalningsdatum, anteckningar om renoveringen och uträkningar för de kommande månaderna.
Hon lade kalendern framför sig på bordet och slog upp rätt sida.
Margareta smalnade av blicken.
— Vad är det där?
— Husets kostnader.
— Varför ska vi titta på dem?
— Eftersom ni planerar att bo här hela sommaren. Då är det rimligt att ni också vet vad ett sådant boende faktiskt kostar.
Erik slutade stirra ut genom fönstret och satte sig vid bordet igen.
Anna lät fingret följa raderna i anteckningsboken.
— Lånebetalningen. Försäkring. El. Vatten. Sophämtning. Fastighetsavgift. Service och underhåll. Utgifter för tomten. Material som vi köper till renoveringen.
— Vad har renoveringen med vårt besök att göra? frågade Maria.
— Ganska mycket. Om sex extra personer ska bo här under längre tid stannar arbetet av. Rummet där byggmaterialet ligger har ni redan bestämt ska användas som sovrum. Då måste saker flyttas, och tidsplanen ändras.
— Vi kan hjälpa till, sa Johan.
— Bra. Då fördelar vi inte bara sovplatser i förväg, utan också arbetsuppgifter.
Anna bläddrade vidare till nästa sida.
— Gräsklippning. Skötsel av planteringar. Städning efter barnen. Inköp av mat. Matlagning. Rengöring av badrummet. Förbrukning av vatten och el. Erik vill ordna en stor grillplats, så då behöver vi räkna med ved eller kol, rengöring av området runt grillen och säkerhet.
Erik rätade på ryggen.
— Grillen tar jag ansvar för själv.
— Utmärkt. Då skriver jag upp det.
Han såg missnöjd ut, men sade ingenting mer.
Anna räknade snabbt ihop de poster hon hade antecknat. Hon nämnde inte vad själva huset hade kostat och hon började inte diskutera deras inkomster. Hon höll sig till de fasta utgifterna och de merkostnader som skulle uppstå om en stor grupp människor bodde där under flera veckor.
— Om ni kommer allihop och stannar till slutet av augusti, blir er del ungefär en tredjedel av våra löpande kostnader för huset under den perioden. Mat köper var och en själv. Extra el- och vattenförbrukning betalas separat. Renoveringen fortsätter, så rummen måste vara tillgängliga dagtid.