Det blev alldeles stilla runt bordet.
Maria var den första som lyckades samla sig.
— Menar du att du tänker ta betalt av släkten för att bo här?
— Det var ni som föreslog att ni skulle stanna i flera veckor, svarade Anna.
— Vi kommer ju inte som några främlingar.
— Just därför borde ni inte lägga alla kostnader på oss.
Margareta rätade på ryggen.
— Hos familjen har man alltid fått vila upp sig gratis.
— Det är en sak att komma förbi några timmar när man är inbjuden, sade Anna. — Det är något helt annat att själv bestämma vilka rum man ska ha och flytta in för hela sommaren.
— Vi hade inte varit i vägen.
Anna lät blicken glida mot barnen, som just då sprang runt den halvfärdiga bänken. Ett av dem hade redan fått tag i en förpackning med skruvar och beslag som Lars hade lämnat vid verandan.
— Huset och tomten är fortfarande en byggarbetsplats. Det finns verktyg, brädor, färgburkar och annat material överallt. Vi skulle behöva vakta barnen hela tiden så att ingen gör sig illa. Bara det förändrar våra planer.
Maria ropade till sig sin son och tog paketet ur händerna på honom.
— Då får man väl plocka undan allt farligt.
— Vi har inget extra rum där vi kan stuva in en hel renovering.
— Varför köpte ni då ett hus om det ändå inte finns plats för någon? frågade hon irriterat.
Anna lutade huvudet lätt åt sidan och såg noga på sin svägerska.
— Vi köpte det för vår egen skull.
Margareta knep hårdare om handväskans rem.
— Lars, hör du hur din fru talar till din syster?
Han lyfte blicken från anteckningsboken.
— Jag hör.
— Och du tänker inte säga något?
Han svarade inte genast. Anna hjälpte honom inte, pressade honom inte och försökte inte lägga orden i hans mun. Om Lars tänkte gå med på att hela familjen bosatte sig där, fick han säga det själv. Högt. Och han fick också förklara varför ett sådant beslut skulle fattas utan henne.
Margareta tog vara på tystnaden.
— Jag hade aldrig trott att ett husköp skulle förändra Anna så här mycket. Förr var hon mer gästfri.
— Förr föreslog ni inte att vi skulle sova i tält medan ni tog vårt sovrum, svarade Anna.
Johan harklade sig och sneglade på sin fru.
— Tältet var faktiskt att gå för långt.
— Jag försökte bara hitta en praktisk lösning.
— Praktisk för er, ja, sade Anna.
Margareta vände sig mot sin son.
— I så många år har vi talat om att vi borde umgås mer. Nu finns äntligen möjligheten, och då får vi en räkning i handen.
Lars drog handflatan över hakan. Sedan slog han igen anteckningsboken och sköt den mot Anna.
— Mamma, Anna har rätt.
Maria andades ut högt.
— Naturligtvis. Hon har ju redan bestämt allt.
— Nej, sade Lars och såg på sin syster. — Det är ni som har bestämt allt. Utan mig och utan Anna. Ni skapade till och med en egen chatt för att fördela vårt hus mellan er.
— Vi ville överraska er.
— En överraskning är en present. Inte ett besked om att ägarna ska sova ute på gården.
Margareta vände bort ansiktet mot fönstret.
— Så det finns alltså ingen plats här för dina föräldrar.
— Det finns plats för gäster som vi har bjudit hit, sade Lars. — Men ingen kommer att bo här i veckor bara för att ni har fått för er det.
Anna såg hur något förändrades i hans ansikte. Den där osäkra förvirringen var borta. Lars talade utan sitt vanliga skuldmedvetna leende och försökte inte längre göra alla nöjda på samma gång.
— Vi köpte huset för att kunna vara här i lugn och ro, fortsatte han. — Hela sommaren arbetar vi här efter våra vanliga jobb. Jag hade inte tänkt lägga varje kväll på att tända grillen åt släkten och sedan själv leta efter någonstans att sova.
Erik höjde båda händerna.
— Ingen har bett dig grilla varje kväll.
— Mamma har redan bestämt att vi ska köpa en större grill.
— Det var bara en idé.
— Sådana idéer tar man upp med dem som äger huset innan man kör hit barnen och väljer ut sovrum.
Maria blev röd om kinderna.
— Vi kom ju bara för att titta i dag.
— Varför stod du då och planerade var soffan för era övernattningar skulle placeras? frågade Anna.
Svägerskan öppnade munnen, men något svar kom inte.
Margareta försökte styra samtalet åt ett annat håll.
— Nåväl. Låt oss säga att vi inte bor här hela tiden. Men på helgerna kommer vi att hälsa på. Ni kan väl knappast tänkas skicka en räkning varje gång.
Anna log lugnt.
— Man kan komma hit när man är inbjuden. Datum bestämmer vi i förväg. Om vi renoverar, har andra planer eller bara vill vara ensamma, får besöket flyttas.
— Ska jag behöva boka tid hos min egen son?
— Lars kan träffa er när han vill. Men om någon ska komma till vårt gemensamma hus, pratar han med mig först. Precis som jag skulle prata med honom innan jag bjöd hit mina gäster.
— Huset är varken hotell eller familjens semesteranläggning, lade Lars till. — Man kan inte checka in här efter ett beslut i en separat gruppchatt.
Margareta drog ihop ögonbrynen.
— Så bekvämt. Ni skaffar hus och stänger genast dörren för alla andra.
Anna öppnade anteckningsboken på sidan där de färdiga arbetena stod uppräknade.
— Vem av er hjälpte oss att montera köket?
Ingen svarade.
— Vem kom hit och målade fasaden?
Erik sänkte blicken.
— Vem röjde tomten, körde bort grenar, köpte material eller frågade om vi behövde hjälp?
Margareta ryckte missnöjt på axeln.
— Ni bad inte om det.
— Nej. Vi klarade det själva. Men ni erbjöd er inte heller. Däremot hann ni, så fort ni hade sett bilderna, bestämma vem som skulle få vilket rum.
— Man behöver inte räkna varenda liten detalj, sade Maria.
— Jag räknar inte småsaker. Jag räknar mina pengar och min tid.
Anna vände anteckningsboken mot dem. På sidan fanns leveransdatum för material, betalningsdagar och en lista över allt som skulle göras före hösten.
— Vi har inte fått en färdig sommaridyll serverad. Vi har tagit lån och köpt ett hus som fortfarande måste göras i ordning. Det finns ingen personal här. Ingen kommer att laga mat åt ett stort sällskap, städa efter dem och skjuta upp renoveringen för att andra ska kunna vila.
Erik reste sig.
— Jag tror att vi har förstått.
Han ropade på barnen.