och gick ut på gårdsplanen.
Maria började samla ihop deras saker. Missnöjet låg fortfarande kvar i hennes ansikte, men hon gjorde inget nytt försök att argumentera.
Johan var den första som gick fram till Lars.
— Vi borde faktiskt ha ringt innan, sa han lågt.
— Ja, pappa. Det borde ni.
— Vi åker hem.
Margareta stod kvar där hon var.
— Så det är allt? Inte ens lunch får vi?
Anna sneglade på klockan.
— Ni kom utan att säga till i förväg. Vi hade inte planerat för gäster.
— Men vi tog ju med oss mat.
— Vi kan äta tillsammans i dag, svarade Anna. Men efter det åker ni hem. Nästa gång bestämmer vi besöket i förväg.
Svärmodern hade uppenbarligen väntat sig att Anna skulle köra ut dem allihop genom grinden. Erbjudandet fick henne att tappa fattningen för ett ögonblick.
— Menar du att vi får stanna i dag?
— Några timmar. Inte resten av sommaren.
Erik tände den lilla grillen som redan fanns på tomten. Lars tog hand om köttet, Anna skar grönsaker och Maria lade upp maten på tallrikar. Den hårda stämningen lättade sakta, även om Margareta knappt sa någonting.
Ingen tog upp rummen, tälten eller någon gemensam familjesemester igen. Barnen lekte på gården, men bara på de platser där det inte låg verktyg och byggmaterial. Maria höll själv uppsikt över dem och såg till att de inte gick i närheten av förrådet.
När lunchen var över hjälpte släktingarna till att plocka undan. Maria packade ihop barnens kläder, Erik kontrollerade grillen och hällde vatten över glöden. Framåt kvällen rullade båda bilarna ut från gården.
Anna stängde grinden efter dem och gick tillbaka mot huset.
Lars satt på trappan. Bredvid honom låg den halvfärdiga bänken som de inte hunnit montera klart.
— Jag var nära att säga ja, erkände han.
— Jag märkte det.
— Jag tänkte säga att det inte är så långt kvar till slutet av augusti. Att vi kanske kunde stå ut.
Anna satte sig bredvid honom, men lämnade ett litet mellanrum mellan dem.
— Och i höst hade de kommit för att plocka äpplen. I vinter för att fira högtider. Nästa sommar hade Maria dykt upp med en pool.
Lars drog på munnen.
— Det hade hon faktiskt tänkt göra.
— Just därför behövde det stoppas redan i dag.
Han vred skruvmejseln mellan fingrarna.
— Jag ville inte bråka.
— Nej. Men du hade fått leva med irritation här hemma hela tiden i stället.
— Jag vet.
Anna vände blicken mot honom.
— Beslut som gäller oss båda kan inte fattas bara för att någon annan kanske blir sårad.
Lars nickade långsamt.
— Jag ville också få bo här i lugn och ro. Jag var bara rädd för att säga det till mamma.
— Nu gjorde du det.
— Sent, men jag gjorde det.
Anna tog upp monteringsanvisningen till bänken.
— Kom. Vi gör klart den. Annars ligger den här fortfarande när hösten kommer.
De arbetade ända tills solen började sjunka. Lars skruvade fast brädorna medan Anna kontrollerade att delarna hamnade rakt. När bänken till slut var färdig bar de den tillsammans bort till äppelträdet och satte sig ner, för första gången den dagen utan att känna sig spända.
Några dagar senare ringde Margareta till Lars. Samtalet blev kort.
— Mamma vill komma på lördag, berättade han för Anna efteråt.
— Vilka följer med?
— Pappa, Maria, Erik och barnen.
Anna lade ifrån sig inköpslistan.
— Tänker de sova över?
— Nej. De kommer på förmiddagen och åker efter middagen. De sa att de tar med mat och hjälper till ute på tomten.
— Vi hade tänkt göra klart gången den här lördagen.
— Det sa jag. Pappa föreslog att han kunde hjälpa till med brädorna, och Erik erbjöd sig att köra bort grenarna som ligger kvar.
Anna blev tyst en stund.
— Då kan de komma vid elva.
På lördagen kom släktingarna precis på utsatt tid. Margareta hade med sig en tårta, Maria bar in en låda med trädgårdsbelysning och Johan plockade fram arbetshandskar ur bagageutrymmet.
Den här gången klev ingen in på gården som om de redan ägde den.
— Var kan jag ställa maten? frågade svärmodern.
— I köket. Det finns en ledig hylla, svarade Anna.
Maria gick inte runt för att inspektera sovrummen. I stället hjälpte hon barnen att byta om och frågade var de fick leka.
Erik och Lars bar bort grenarna tillsammans. Johan tog sig an brädorna till gången. Margareta var på väg att komma med ett par råd om hur tomten borde ordnas, men hon hejdade sig i tid.
Efter lunchen fortsatte alla att arbeta. När kvällen närmade sig var gången nästan färdig, gården hade rensats och barnen var så trötta att de själva bad om att få åka hem.
Innan de skulle ge sig av stannade Maria till vid grinden.
— Vi kommer inte nästa helg. Vi har andra planer då.
— Okej, sa Anna.
— Men om två veckor kan vi fråga?
— Självklart. Då pratar vi om datumet först.
Svägerskan nickade kort.
Margareta kom fram sist.
— Jag lämnade tårtan kvar åt er.
— Tack.
— Vi var inte i vägen i dag?
Anna såg på sin svärmor. Frågan lät ovanlig från henne, men den var inte ironisk.
— I dag fungerade allt bra.
— Då ses vi nästa gång.
Bilarna körde iväg när augustisolen redan var på väg ner bakom träden.
Med tiden vande sig släktingarna vid att ringa innan de kom. Ibland bjöd Anna och Lars in alla över dagen. Ibland sa de nej, eftersom de behövde arbeta med renoveringen eller helt enkelt ville ha en helg för sig själva. Ingen tog längre ett nej som en personlig förolämpning.
Försöket att flytta in för hela sommaren blev snart något de mindes med viss förlägenhet. Maria slutade tala om rummen som om de vore hennes egna, och Erik kom aldrig mer med packning utan att det först var överenskommet. Margareta upphörde med att göra planer å husägarnas vägnar.
Huset var fortfarande belånat. Det krävde arbete, tid och ständiga utgifter. Anna dolde inte det, och hon tillät inte längre någon att behandla deras köp som en gratis semesterlösning för hela släkten.
Hon hade inte ställt till med ett stort gräl. Hon hade inte kastat ut någon och hon hade inte brutit kontakten. Det hade räckt att öppna sin kalender, visa de verkliga åtagandena och säga högt det som Lars länge inte hade vågat formulera.
Deras hus var först och främst deras hem. Gäster var välkomna dit med glädje — men bara när de faktiskt var bjudna.