— Varför kommer ni hit till mig? Ni har ju er älskade dotter, hon som fick hela lägenheten av er!
Anna stod i hallen med armarna hårt korsade över bröstet. Inte minsta antydan till leende syntes i hennes ansikte när hon såg på sin svärmor. Margareta, en liten och mager kvinna med sammanpressade läppar, klev över tröskeln och ställde ner en gammal rutig resväska på golvet. Runt henne hängde en lukt av malmedel och mediciner. Erik, Annas make, stod bredvid och skruvade besvärat på sig, som om han inte visste var han skulle fästa blicken.
Margareta rätade på sig så mycket hennes värkande rygg tillät och mötte svärdotterns blick med trots.
— Maria har det väldigt besvärligt just nu, hon har renovering hemma. Och ni två bor här ensamma i två rum. Ska det verkligen inte finnas en vrå åt din mans mor?
— En vrå? Anna drog på munnen, men utan värme. — Ni gav bort er trerummare på Sveavägen i Stockholm till er dotter. Då kan väl hon ordna en liten vrå åt er. Vi har, om ni har glömt det, ett sovrum och ett vardagsrum som sitter ihop med köket. Var tänker ni bo? På en tältsäng mellan teven och kylskåpet?
Erik harklade sig.
— Anna, snälla, sluta nu. Mamma ska bara bo här ett tag. Tills Maria är klar med renoveringen.
— Ett tag? Anna vände sig mot honom. — Tror du på det där själv? Maria kastade ut henne så fort pappren var klara. Du vet precis hur sådant här brukar sluta. Först är det renovering, sedan får hon problem, sedan träffar hon någon karl som inte vill ha en gammal mamma i vägen. Och din mor blir kvar hos oss. För alltid.
Margareta slog ut med händerna.
— Hur kan du vara så hjärtlös! Erik, säg något till henne! Jag har uppfostrat dig, jag har vakat om nätterna, jag gav er allt jag hade!
— Nej, det sista ni hade gav ni till Maria, svarade Anna skarpt. — Och inte bara det sista. Ni gav henne allt. Hela bostaden. Erik och jag räknades aldrig. Vad är han för er egentligen? Er son? Eller bara någon släkting som duger när det passar?
Erik drog tungt efter andan. Han var redan utmattad av grälet, fast det knappt hade börjat. Det gjorde ont i honom både för hans egen skull och för Annas, men han hade aldrig lärt sig säga emot sin mor. Hon hade alltid styrt honom med skuld och plikt. Systern Maria hade däremot alltid varit favoriten. Hon förläts för allt: frånvaron under studierna, pappans bil som hon kört sönder, de misslyckade äktenskapen. Erik hade vuxit upp tyst, lydig och arbetsam. Han gick en yrkesutbildning, började jobba och köpte sedan, tillsammans med Anna, en lägenhet med lån. Nu stod han mitt emellan två viljor och visste inte vilken sida han skulle välja.
— Erik, sade Margareta och lät plötsligt klagande. — Blodtrycket har skjutit i höjden på mig. Låt mig åtminstone sätta mig efter resan.
Erik tog resväskan, bar in den ordentligt och ställde den mot väggen i hallen. Anna rörde sig inte ur fläcken.
— Hon kan gå in i köket. Jag gör te. Men först vill jag höra sanningen. Sålde ni lägenheten eller gav ni bort den?
Margareta tog av sig skorna, plockade fram ett par egna tofflor ur en plastpåse och gick mot köket med stöd av sonens arm. Hon satte sig vid bordet och lade händerna framför sig.
— Jag skänkte den, sade hon lågt. — Maria lovade att jag skulle få bo i rummet mot den lugna gården. Hon sade att hon skulle ta hand om mig. Men så fort jag hade skrivit under bytte hon lås. Hon sa att hon behövde privatliv. Att jag förstörde hennes möjligheter att leva sitt eget liv.
Anna hällde upp te i tre muggar. Hennes fingrar darrade svagt, men rösten var fortfarande kontrollerad.
— Och efter det sveket vill ni att vi ska ta hand om er? Ni har aldrig värderat oss särskilt högt. När Maria hade inflyttningsfest blev vi inte ens bjudna. På Eriks födelsedagar ringer ni ungefär en gång i halvåret, och då bara om ni behöver något.
— Anna, avbröt Erik försiktigt, mamma har det svårt nog ändå.
— Det har jag också, Erik. Det är svårt för mig att se din mor trampa på din värdighet som om den inte betydde någonting. Du sliter på två jobb för att vi ska klara bolånet. Din syster fick en lägenhet gratis. Och nu sitter din mor i vårt kök och låtsas att allt är fullständigt normalt.
Margareta pressade ihop läpparna ännu hårdare.
— Erik är man. En man ska kunna försörja sin familj. Maria är annorlunda. Hon är känslig, kreativ. Livet är inte lätt för henne.
— Kreativ, upprepade Anna med bitter ironi. — Hon har inte arbetat en enda dag i sitt liv. Först levde hon på er, nu ska hon leva i er lägenhet. Och vi ska dela våra trettio kvadratmeter med er.
Erik satte ner muggen lite för hårt på bordet. Te skvätte över kanten.
— Nu räcker det! Mamma stannar här. Det är mitt beslut.
Anna såg länge på honom.
— Ditt beslut? Så min åsikt betyder ingenting?
— Vart ska hon ta vägen då? Ut på gatan?
— Hon kan gå till den person som fick bostaden. Hon kan kräva rummet hon blev lovad. Om det inte står något annat i gåvobrevet borde hon åtminstone ha försökt säkra sin rätt att bo kvar. Är hon fortfarande folkbokförd där?
Margaretas kinder blossade till.
— Nej. Maria bad mig skriva mig någon annanstans i förväg. Hon sa att det skulle bli enklare med alla papper och bidrag.
— Herregud, mumlade Anna och dolde ansiktet i händerna. — Ni skrev alltså ut er också. Tänkte ni överhuvudtaget? Maria slängde ut er som en gammal byrå hon tröttnat på. Och nu kräver ni att vi ska plocka upp er.
Erik reste sig från stolen.
— Jag kan inte kasta ut min egen mor. Inte ens om hon har gjort fel. Hon är min mamma.
— Din mamma, sade Anna och reste sig hon också. — Bra. Då får hon stanna. Men lyssna noga, Margareta. Jag kommer att stå ut med er här enbart av respekt för er son. Ni ska däremot inte komma hit och bestämma. Det här är mitt hem. Erik och jag köpte bostaden före äktenskapet, men vi betalar av lånet tillsammans. Här är ni gäst. Uppför er som en gäst.
Margareta knep ihop munnen men svarade inte. Hon reste sig långsamt och gick in i vardagsrummet. Från köket hörde Anna hur soffan knarrade till och hur svärmodern suckade tungt medan hon gjorde sig i ordning.