Erik kom fram till Anna och lade armarna om hennes axlar.
— Tack, viskade han.
— Tacka mig inte, svarade hon lågt. — Jag gör det inte för hennes skull. Jag gör det för din.
Den natten kom ingen sömn till Anna. Hon låg vaken bredvid Erik och lyssnade till hans jämna andetag medan tankarna malde runt. Svärmoderns ord, hennes klagan, den där märkliga undergivenheten — allt spelades upp igen i Annas huvud. Någonting stämde inte. Margareta hade accepterat villkoren alldeles för snabbt. Hon hade gått och lagt sig för tyst. Tagit förnedringen med en ro som inte passade henne. En kvinna som hon, van vid att styra och kräva sin vilja igenom, gav inte upp utan motstånd.
Till slut reste sig Anna försiktigt ur sängen, drog morgonrocken om sig och gick ut mot köket. I hallen lyste den lilla nattlampan svagt. Intill Margaretas resväska stod hennes handväska. Anna visste mycket väl att man inte rotade i andras saker. Ändå sade magkänslan henne att något viktigt fanns där.
Hon satte sig på huk, drog långsamt upp dragkedjan och öppnade väskan. Där låg en plånbok, en näsduk, några medicinkartor och en bunt papper. Anna tog upp ett vikt dokument och vecklade ut det. Det var en kopia av gåvobrevet. Snabbt lät hon blicken löpa över raderna.
Sedan stelnade hon till.
Under rubriken om mottagarens skyldigheter stod det att den som tagit emot bostaden förband sig att ge givaren rätt att bo kvar i lägenheten livet ut. Längst ner fanns Marias namnteckning. Anna vände blad. På baksidan hade någon skrivit för hand att givaren frivilligt avstod från denna rätt och inte hade några anspråk. Därunder stod Margaretas underskrift.
Men den såg fel ut. Bokstäverna skakade. Strecken var ojämna och brutna, som om handen som hållit pennan hade darrat kraftigt — eller som om någon hade lett den när hon inte riktigt kunnat stå emot.
Anna svalde hårt. Det här förändrade allt. Margareta hade inte bara gett bort sin bostad. Hon hade dessutom skrivit under på att hon avstod från rätten att bo där. Frivilligt? Knappast. Maria hade lurat henne betydligt mer genomtänkt än det först verkat. Och nu visste svärmodern att det kanske inte gick att ta tillbaka något.
Men varför hade hon inte visat det här för Erik? Varför hade hon gömt undan pappren?
Ett svagt prassel hördes inifrån rummet. Anna stoppade snabbt tillbaka dokumenten i väskan, drog igen dragkedjan och smög tillbaka till sovrummet. Erik sov fortfarande. Hon lade sig intill honom och stirrade upp i taket. Tankarna virvlade. Om Margareta dolde avtalet betydde det att hon skämdes. Eller att hon hade en egen plan. Eller också ville hon helt enkelt inte att sonen skulle få veta hur dumt hon hade låtit sig utnyttjas.
En sak visste Anna däremot säkert: nu hade hon något att sätta emot. Och hon tänkte inte låta det gå till spillo.
Nästa dag, medan Erik var på jobbet, bestämde hon sig för att tala med svärmodern utan omsvep. Margareta satt i soffan och bläddrade bland gamla fotografier som hon hade haft med sig. Anna gick fram och slog sig ner mittemot.
— Margareta, jag har sett ditt gåvobrev.
Svärmodern ryckte till och lyfte blicken.
— Har du varit och rotat i mina saker?
— Ja, det har jag, sade Anna lugnt. — Och jag ångrar det inte. Där står att du hade rätt att bo kvar i bostaden livet ut. På baksidan står det att du avstod från den rätten. Varför gjorde du det?
Färgen försvann ur Margaretas ansikte.
— Det angår inte dig.
— Jo, det gör det. Du bor i mitt hem nu, och då måste jag veta vad det är som pågår. Du gav upp rätten att bo hos din dotter. Varför? Tvingade hon dig?
Margareta teg länge. Till slut drog hon efter andan.
— Maria sa att det bara var en formalitet. Hon sa att jag ändå skulle bo hos henne, men att papperet behövdes för att bostaden skulle vara ”ren” inför en framtida försäljning. Jag skrev under. Jag trodde inte att hon skulle lura mig.
— Hon är din dotter. Hur kunde du inte ens ana något?
— Hon är mitt eget barn, svarade Margareta med darrande röst. — Jag litade mer på henne än på mig själv.
Anna skakade långsamt på huvudet.
— Och vad hade du tänkt göra nu? Vara tyst? Bo här hos oss och låtsas som om allt är normalt?
— Vad ska jag annars göra? utbrast svärmodern och höjde rösten. — Gå till domstol? Försöka ta tillbaka lägenheten? Maria går under då! Hon har lån, planer, allt möjligt. Hon klarar inte det!
— Men du klarar dig? Anna lutade sig fram. — Du står utan bostad, utan sparpengar och utan trygg adress. Din pension är väl knappt tio tusen kronor. Du har levt hela livet för din dotter, och hon kastade ut dig som något hon inte längre behövde. Ändå försvarar du henne.
Margareta gömde ansiktet i händerna.
— Jag vet inte hur man lever på något annat sätt. Jag har alltid älskat henne mest. Erik är stark. Han klarar sig själv. Men Maria är så skör, hon behöver hjälp.
Anna reste sig.
— Förstår du ens vilket sår du river upp hos din son? Han arbetar nästan utan lediga dagar för att kunna betala för den här bostaden där du sitter nu. Samtidigt fick hans syster allt serverat bara för att hon bad om det. Och du hittar fortfarande ursäkter åt henne.
Margareta svarade inte. Hon vände bara bort ansiktet mot fönstret. Anna insåg att samtalet inte skulle leda längre. Hon tog sin telefon och gick ut i köket. Fingrarna slog Marias nummer nästan av sig själva. En signal. Två. Tre.
— Hallå, hördes en irriterad röst.
— Maria, det är Anna. Din mamma är hos oss. Vi måste prata.
— Om vad då? Marias röst blev genast kylig. — Om att hon inte klarade av en enkel sak? Jag ordnade bostad åt henne, fixade allt, och hon ville ändå inte bo med mig.
— Ville inte? Anna skrattade kort utan glädje. — Du bytte lås. Du fick henne att skriva bort rätten att bo kvar. Du slängde helt enkelt ut henne.
— Det där är vår familjs angelägenhet. Lägg dig inte i.
— För sent. Jag har redan gjort det. Och vet du vad? Din mamma kan stämma dig. Hon kan försöka få gåvan ogiltigförklarad om hon visar att hon skrev under därför att hon blivit vilseledd. Och vi har underlag.
Det blev tyst i luren. Sedan skrattade Maria.
— Låt henne försöka. Hon går aldrig emot mig. Jag är hennes dotter. Hon älskar mig.
— Det får vi se, sade Anna och avslutade samtalet.
På kvällen kom Erik hem. Han såg utmattad ut.