Mörka ringar hade lagt sig under ögonen på honom, och hela hans hållning var tung av trötthet. Anna mötte honom redan i hallen och tog hans hand innan han hunnit säga något.
— Vi måste prata på allvar. Utan din mamma.
De gick ut i trapphuset. Anna drog igen dörren bakom sig och sänkte rösten.
— Erik, det handlar inte bara om att din mamma gav bort lägenheten. Hon skrev dessutom under att hon avstod från rätten att bo kvar där livet ut. Maria lurade henne från början till slut. Och nu finns det faktiskt en möjlighet att ta det vidare juridiskt.
Erik lutade sig med ryggen mot väggen, som om han inte orkade stå av egen kraft.
— Juridiskt? Vilken domstol menar du? Mamma kommer aldrig att gå med på det. Hon behandlar Maria som om hon vore gjord av glas.
— Och du då? Är du beredd att bo med din mamma i ett enda rum och samtidigt betala av på bolånet för oss båda? Tycker du att det är rimligt att din syster får leva bekvämt på din bekostnad?
Han svarade inte.
— Jag vill inte starta krig med min syster, sade han till slut. Vi är ju familj.
— Familj, upprepade Anna bittert. Din mamma kom hit därför att din syster kastade ut henne så fort gåvobrevet var klart. Det där är inte familj, Erik. Det är ett rovdjur som slukat sin egen mor. Och om vi tiger nu kommer hon snart att ge sig på oss också.
Erik stirrade ner i golvet. Anna såg hur svårt det var för honom, och hon gick närmare.
— Jag ber dig inte att hämnas. Jag ber dig att kräva rättvisa. Du har själv sagt att du blev berövad ditt arv. Din pappa lämnade lägenheten till er båda. Din del borde ha varit din.
Han lyfte blicken.
— Jag vet. Men mamma…
— Din mamma förstår inte tacksamhet. Hon förstår bara självuppoffring. För Marias skull kan hon låta sig förnedras hur mycket som helst. Men för din skull klarar hon inte ens av att erkänna att du förtjänar mer än smulor.
Erik knöt händerna.
— Vad tycker du att vi ska göra?
— Vi börjar med att prata med en jurist. Bara ta reda på vilka chanser vi har. Om det går att få tillbaka åtminstone en del av värdet, eller en andel, måste vi försöka. Annars fortsätter vi leva trångt, med bitterhet och ilska mellan väggarna.
Efter en lång tystnad nickade han.
— Okej. Vi åker i morgon.
Nästa förmiddag satt de på en advokatbyrå. Juristen var en kvinna i femtioårsåldern, med grått hår uppsatt i en stram knut. Hon läste igenom kopian av avtalet långsamt och noggrant.
— På papperet är överlåtelsen korrekt gjord, sade hon till slut. Men det finns en omständighet som kan vara viktig. Om er mamma kan bekräfta att hon skrev under av misstag, eller därför att hon blev vilseledd, kan vi väcka talan om att avtalet ska ogiltigförklaras. Men ni måste förstå att sådana mål är svåra. Domstolar upphäver inte gåvor lättvindigt. Det krävs bevis för att dottern lovade omsorg men inte gav någon, och dessutom att modern inte förstod följderna av det hon undertecknade.
— Vi har material, sade Anna snabbt. Meddelanden där Maria pressar henne och hotar med vad som händer om hon inte skriver på. Och grannar som kan vittna om att Margareta fick lämna lägenheten hastigt.
Advokaten nickade.
— Då börjar vi med ett kravbrev innan vi går till domstol. Vi kräver att er syster återlämnar egendomen eller betalar ersättning. Om hon vägrar lämnar vi in en stämningsansökan.
När Margareta fick veta vad sonen och svärdottern planerade blev hon rasande.
— Vill ni sätta Maria i fängelse? skrek hon. Vill ni ta ifrån henne det sista hon har? Hon är min dotter! Jag dör hellre än ställer mig mot henne i domstol!
— Ingen försöker få henne fängslad, svarade Anna behärskat. Det handlar om att få tillbaka egendom. Eller om kompensation. Ni skrev själv under ett avstående, men ni läste ju inte vad det stod. Maria utnyttjade ert förtroende.
— Våga inte tala så om min dotter!
Erik ställde sig mellan sin mamma och Anna.
— Mamma, det räcker nu. Jag är också ditt barn. Jag har också rätt till det pappa lämnade efter sig. Du tog ifrån mig den rätten utan ett ord. Du gav bara allt till Maria. Och nu ska jag fortsätta tiga?
Margareta började gråta.
— Du är man. Du måste vara stark. Maria klarar sig inte ensam.
— Hon är inte ensam, sade Anna. Hon har älskare, väninnor, lån och en ny lägenhet. Erik har mig och ett bolån. Jag tänker inte låta din dotter rida på hans rygg längre.
Bråket växte. Svärmodern hotade med att lämna deras hem, men det fanns ingenstans för henne att ta vägen. Anna stod ändå fast och såg till att advokaten skickade kravbrevet.
När Maria fick brevet ringde hon genast till sin bror.
— Vad håller du på med? skrek hon så högt att rösten skar genom luren. Tänker du ta min lägenhet ifrån mig? Jag är din syster! Ditt eget blod!
— Du kastade ut mamma, svarade Erik. Du fick henne att skriva under genom att lura henne. Du har inte ens frågat hur hon har det. Vad är det för syster?
— Jag tänker inte lämna ifrån mig lägenheten. Jag säljer den, och ni får inte en krona.
Anna ryckte telefonen ur Eriks hand.
— Säljer du den blir det en polisanmälan om bedrägeri. Vi har redan lämnat uppgifter om att Margareta blev vilseledd, och vi har vittnen. Dessutom vet vi att du förfalskade hennes namnteckning på avståendet. En handstilsanalys kommer att visa det.
Det blev knäpptyst i andra änden. Sedan bröts samtalet med korta, hårda signaler.
Några dagar senare dök Maria upp vid porten. Hon såg inte längre ut som den självsäkra, välpolerade kvinna hon brukade vara. Den dyra pälsen var utbytt mot en vanlig dunjacka, och ansiktet var magert och spänt.
— Jag ska prata med mamma, sade hon.
Anna stod i dörröppningen och släppte inte in henne.
— Hon vill inte träffa dig.
— Flytta på dig. Jag har rätt att komma in.
— Den rätten förlorade du när du slängde ut henne.
Maria försökte knuffa undan Anna, men Anna höll emot och blockerade dörren. I samma ögonblick öppnades hissdörrarna bakom dem och Erik klev ut.
— Vad är det som händer här?
— Din syster har kommit för att ställa till med en scen, sade Anna.
Erik gick fram till Maria.
— Gå härifrån. Innan jag själv ser till att du försvinner.
Maria grep tag i hans ärm.
— Erik, förlåt mig! Jag gjorde fel! Jag tar hem mamma igen, jag lovar! Jag ville bara lösa mina problem!
— Det är för sent, sade Erik kallt. Du lurade mamma. Och du lurade mig. Jag tänker inte längre låtsas att vi är en normal familj.
Maria brast i gråt.