Ingen av dem gjorde dock någon ansats att trösta henne. Hon blev stående mitt i trapphuset och hulkade, tills hon plötsligt drog handryggen över kinderna och vände blicken mot Anna. I ögonen fanns inte längre förtvivlan, utan ren fientlighet.
— Det här är ditt verk, fräste hon. Det är du som har vänt min bror emot mig. Du tål inte att jag har en egen lägenhet medan du sitter fast med bostadslån.
Anna såg på henne utan att höja rösten.
— Jag har inget att avundas dig. Jag lever med rent samvete. Du har däremot levt på din mamma. Förr eller senare får man svara för sådant.
Maria gick därifrån. Men ingen av dem tvivlade på att hon inte tänkte ge upp frivilligt.
Två dagar senare sade Margareta att hon var beredd att gå till domstol.
— Jag kan vittna, sade hon lågt. Erik har rätt. Maria behandlade mig hänsynslöst. Om det finns minsta möjlighet att få tillbaka något, måste jag försöka. För min sons skull.
Anna betraktade henne förvånat.
— Vad fick dig att ändra dig?
Margareta drog ett djupt andetag.
— Jag såg henne när hon kom hit. Hon frågade inte ens hur jag mådde. Hon krävde bara att jag skulle ta tillbaka allt. Hon bad inte om ursäkt. Hon hade inte med sig pengar, inte mat, ingenting. Bara krav. Då förstod jag att jag för henne bara var något förbrukat.
Erik lade armen om sin mamma.
— Tack, mamma.
— Tacka mig inte, sade hon och skakade på huvudet. Det är jag som har gjort dig illa. Hela livet har jag älskat fel barn mest. Du fanns alltid där. Du hjälpte alltid till. Och ändå gav jag allt till henne, hon som inte ens ringde efter att jag hade lämnat hennes hem.
Anna sade ingenting. Hon kände fortfarande ingen värme inför sin svärmor, men hon såg att något inom Margareta äntligen hade börjat klarna.
Förhandlingen ägde rum två månader senare. Det blev en tung dag. Maria hade anlitat en advokat som försökte hävda att Margareta varit fullt medveten om vad hon skrev under och att hon frivilligt avstod från sin rätt att bo kvar. Men Anna hade förberett sig noggrant. Hon lämnade in utskrifter av meddelanden där Maria hotat sin mamma: ”Skriver du under får du stanna, vägrar du hamnar du på äldreboende.” Ännu viktigare var utlåtandet från handstilsanalysen. Namnteckningen på dokumentet där boenderätten avsagts bar tydliga tecken på manipulation. Det såg ut som om någon hade styrt den äldre kvinnans hand. Experterna pekade på de ryckiga linjerna och de onaturliga avvikelserna från Margaretas vanliga signatur.
Domaren ställde fråga efter fråga. Maria blev alltmer nervös, tappade tråden och började gråta. Den här gången gjorde hennes tårar inget intryck. Det var uppenbart för alla i salen att hon spelade en roll.
Till slut meddelade domaren beslutet:
— Gåvohandlingen förklaras ogiltig. Lägenheten återgår till Margareta som rättmätig ägare. Mottagaren av gåvan ska dessutom betala ersättning för ideell skada med 10 000 kronor.
Maria for upp från stolen.
— Det här är orättvist! Jag har förlorat allt! Jag har ingenstans att bo!
Domaren såg lugnt på henne.
— Ni berövade er egen mor hennes hem. Rätten har återställt det som borde ha varit självklart.
Efteråt blev Margareta stående utanför byggnaden och stirrade upp mot den grå himlen. Hon sade ingenting. Erik höll henne varsamt under armen.
— Vad gör vi nu? frågade han.
— Nu flyttar jag hem igen, svarade hon. Om det nu går. Jag vet inte vilket skick lägenheten är i. Maria kan mycket väl ha förstört den.
Anna tog ett steg närmare.
— Vi hjälper dig att flytta. Och om något behöver lagas eller renoveras ordnar vi det också.
Svärmodern vände sig mot henne. Hennes ansikte var trött, men blicken var annorlunda än förut.
— Tack. Fast jag har inte gjort mig förtjänt av din vänlighet.
— Nej, det har du inte, sade Anna ärligt. Men du är Eriks mamma. Och vi är en familj. Jag vill inte att allt mellan oss ska bygga på hat.
För första gången på mycket länge drog Margareta på munnen.
— Du är en bra kvinna, Anna. Erik hade tur som hittade dig.
— Jag hade också tur, svarade Anna. Men jag tänker inte låta någon riva ner det vi har byggt upp.
Inom henne fanns fortfarande bitterheten kvar. Hon hade inte glömt hur svärmodern kommit med sin väska, hur hon försvarat sin dotter och hur hon krävt omsorg som om allt vore självklart. Men Anna hade alltid haft en stark känsla för rättvisa. Och nu såg hon inte längre bara en krävande gammal kvinna framför sig, utan en vilsen människa som sent omsider förstått vilka som verkligen fanns kvar vid hennes sida.
En månad senare var Margaretas lägenhet åter hennes hem. Maria hade flyttat till ett hyrt rum i utkanten av stan. Hennes nya arbete gav långt ifrån samma inkomster som tidigare, och hon hade fortfarande inte lärt sig att hushålla med pengar. Av den gamla bekvämligheten och lyxen syntes inte mycket. Hon försökte ringa sin mamma, beklaga sig och berätta hur svårt hon hade det, men Margareta svarade oftast inte. När hon väl tog samtalet blev svaret kort:
— Jag tänker inte lösa dina problem längre.
Erik började till slut andas friare. Han arbetade lika hårt som förut, men nu visste han att hans fru stod stadigt vid hans sida. Och hans mamma skulle inte längre låta sig styras av skuld och manipulation.
Ibland kom Margareta på besök. Hon hade ofta med sig pajer och bullar som hon bakat själv. Hon lärde sig steg för steg att leva utan att bära sin dotters skulder på sina axlar. Varje gång hon gick därifrån omfamnade hon Anna lite längre och lite hårdare än tidigare.
— Jag har förstått det viktigaste, sade hon en dag. Släktingar är inte de som kräver mest. Det är de som stannar när livet blir svårt.
Anna svarade inte. Hon följde bara sin svärmor till dörren och stängde försiktigt efter henne. Lägenheten fylldes av tystnad igen. Men den här gången var tystnaden inte tung. Den bar på ett lugn som de inte hade känt under alla månader av gräl, tårar och svek.
Erik kom fram bakom henne, lade armarna om hennes midja och vilade hakan mot hennes axel.
— Du hade rätt, viskade han. Vi borde ha försvarat vårt från början.
— Vi försvarade det, sade Anna stilla. Och vi vann. För att vi gjorde det tillsammans.
Hon vände sig om mot honom och log. Framför dem väntade vardagen — inte enkel, med bolån, arbete och allt som hör familjelivet till. Men nu visste de vad ett svek kunde kosta, och de visste också vilken kraft det fanns i kärlek som vägrar tiga när någon man älskar blir sårad. Och de hade lärt sig en sak till: rättvisa är möjlig. Även när man måste gå hela vägen för att nå den.