— Ta ut pengarna från kontot. Erik har sagt att ni ska hjälpa till! Som äldste mannen i familjen har han bestämt att era besparingar ska användas för att rädda hans syster. I morgon är absolut sista dagen, annars kastas Sara ut på gatan och fordringsägarna tar lägenheten! — Marias röst brast i en demonstrativ snyftning som överröstade det dova surret från den professionella degblandaren. — Sluta stå här och breda kräm på dina tårtor. Tänk på familjen i stället!
Anna lade långsamt ner spritspåsen med den lena smörkrämen på arbetsbordet av metall. I hennes lilla men hemtrevliga konditoriverkstad föll en tung tystnad, bara bruten av vispens jämna rörelse i den blanka stålskålen. Anna var fyrtiotre år gammal, och under de senaste fem åren hade hon arbetat utan ordentliga helger, utan lediga högtider, för att bygga upp sitt söta lilla företag från ingenting. Hennes händer bar doften av vanilj, kanel och outtröttligt slit.
Hon höjde blicken mot sin svärmor. Maria stod mitt i det skinande rena produktionsrummet, klädd i sin älskade vinröda kappa, och kramade sin lackväska med knogar vita av ilska.
— Maria, vi tar det utan skrik, tack. Jag har gäster ute i serveringen, — svarade Anna behärskat och torkade händerna på en ren handduk. — Erik bad mig faktiskt att ta ut hundrafemtiotusen kronor ur företagets rörelsekapital. Jag gick med på det, därför att jag älskar min man och förstår att han är orolig för sin syster. Men det innebär inte att du kan storma in i mitt kök och börja bestämma över mina konton. Pengarna måste beställas från banken. De finns tillgängliga först i morgon eftermiddag.
— I morgon kan det vara för sent! — Maria pressade handen mot bröstet med en gest som var mer teater än förtvivlan, men som ändå ville visa den yttersta nöden. — Du har blivit precis som en sådan där filmhjältinna som plötsligt blir chef och börjar se ner på vanligt folk! Bara vinst och nytta tänker du på! Och där borta har inkassofolket redan klottrat på Saras dörr med färg. Flickan håller på att bryta ihop!
Anna drog ett tungt andetag. Historien med Eriks yngre syster, Sara, hade pågått i åratal. Den trettiofyraåriga svägerskan hade aldrig velat ha ett vanligt arbete, eftersom hon ansåg sig född för exklusivt mode, framgång och ett liv i lyx. Hon drogs ständigt in i tvivelaktiga äventyr som hon själv kallade ”affärsprojekt”. Den här gången hade Sara, enligt Maria, tagit ett enormt lån med sin enda tvårumslägenhet som säkerhet för att öppna en studio för personlig och andlig utveckling. Projektet hade gått omkull. Nu påstods långivarna hota med att kasta både henne och hennes tioåriga dotter ut på gatan.
Erik, Annas make, var en stadig, hederlig och nästan plågsamt ansvarskännande människa. Han arbetade som hydrologingenjör, ritade avancerade system för vattenförsörjning och tillbringade dagarna antingen ute på arbetsplatser eller djupt böjd över ritningar. Han älskade Anna, stöttade henne i allt och hade med egna händer hjälpt till när hennes första konditori skulle renoveras.
Men när Maria en kväll kom hem till dem med tårarna rinnande och berättade att Sara snart kunde förlora sin bostad, veknade Erik. Han gick fram till Anna, såg länge på henne med skuldfyllda ögon och sade lågt:
”Anna, jag vet att det här är pengarna till din nya ugn och till att bygga ut verkstaden. Jag vet hur hårt du har arbetat för dem. Men jag kan inte stå bredvid och låta min systerdotter bli hemlös. Jag tar extra uppdrag, jag betalar tillbaka varenda krona, jag lovar. Låt oss rädda den där dumbommen en sista gång.”
Anna hade inte förmått säga nej till honom. Hon såg hur ont det gjorde i honom. Därför bestämde de sig för att lämna över de sparade hundrafemtiotusen kronorna och offra Annas dröm om den dyra franska roterugnen som skulle ha förändrat hela verksamheten.
— Jag har redan sagt att pengarna kommer i morgon, — upprepade Anna med fast röst och mötte svärmoderns blick utan att vika undan. — Hälsa Sara att hon måste hålla ut ett dygn till. Och nu får du ursäkta mig. Karamellen till bröllopsbeställningen håller på att svalna.